Det blir ju så mycket roligare när Loket dinglar med benen från ett träd och säger " Spela schack?Ni ska ju spela Bingolotto ju!"

.

Bild från fulheten.com

Det är något med namn som Ingmar Bergman, Andrej Tarkovskij och Mike Leigh som får mig att spotta ut dom med avsmak. Springa runt i cirklar, fläkta hysteriskt med armarna och rent instinktivt skrika
PRETTO, PRETTO!
Jag kan inte hjälpa det. Det är som tics. Som en spya som bara måste ut.
Och det är något med titlar som Barnet, Dråpet, Tystnaden, Natten, som smakar så motbjudande att jag måste trycka in ”13 snart 30” i dvd:n bara för att bli kvitt den bittra eftersmaken.

Sen är det ju alla pretton som faktiskt gillar pretto. Jag kan inte sluta leka med fördomar om att dessa kvasiintellektuella människor hittar en status i tungt filmtittande;
att man tillhör eliten när man diskuterar Tarkovskijs svåra barndom på valfritt forum.
Att dessa människor klistrar upp post-its med texten ” Ju olidligt tråkigare, desto högre prettopoäng!” bara för att inte glömma vart dom står, liksom. Vad man ska uppskatta och sträva efter.
Förlåt. Jag kan faktiskt inte hjälpa det. Det är inte mitt fel.
Och jag är medveten om att detta gör mig till en från knopp till tå- fjortis som tycker sig finna svaret på livets alla frågor i Tom Greens ”Freddy Got Fingered”.

Jag får i varje fall inte ut något av att se svartvita filmer med sköra kvinnor som teatraliskt lägger handen för pannan och svimmar. Inte heller filmer där regissören med en skakig kamera skildrar sin barndom genom hundratals osammanhängande scener med döda fiskmåsar och tåg ur funktion. Jag vill absolut inte veta av stumfilmer från 20-talet för det är ju som att anse att det är smidigare att få upp en eld med stenar än med tändstickor.
Och jag vill verkligen inte se filmer i alla slags nivåer av grått om överviktiga engelska ungar som pillar navelludd i soffan och kämpar tappert om den sista korven vid matbordet till tonerna av Mozart.

Det finns filmer som är poetiska. Vackra. Djupa. Intellektuella.
Som innehåller ett helt arkiv av känslor.
Och så finns det filmer som kryper in huden, kliar och sprider en intensiv vilja att stänga av skiten och blanda ut en skål filmmjölk med råttgift.

( Andra bloggar om: Pretto, Ingmar Bergman, Andrej Tarkovskij, Mike Leigh, filmer, intellektuellt, djupt )