Ge Djävulen en advokat

Igår skickade jag en smålustig anekdot till min morbror om ett ämne som vi båda håller kärt.
Det är hemlighetsmakeri på hög nivå. Åsikter i svarta portföljer. Handslag i mörka gränder. Det gör oss därför till en enad front. Ger oss lite andrum och fred, medan vi hugger varandra i ryggen i alla andra samhang.
Som svar får jag ” Hahah!!!!! Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv!”

Den här snubben kan inte skilja A från Å. Hanterar grammatik som en pojkslyngel i puberteten som spenderat sina svenska-lektioner med att stå bakom gymnastiksalen och imponera på brudarna genom att blåsa rökringar. Hanterar grammatik som en vuxen man som får huvudvärk av artiklarna i Aftonbladet, bläddrar bak till serierna, och ändå tycker att figurerna slänger sig med för svåra ord.
En snubbe som fortfarande talar Lunar. Tycker att han är charmigt fräck när han bombarderar sina Internetkonversioner med en massa kjam och pöööss och tihihi.
Nån som har lättare för att pissa fram en avbild av Mona Lisa i snön än att pricka av rätt ord på tangentbordet.

Och han tycker att han inte skulle ha kunnat formulera det bättre själv.
Det är samma sak som om en handikappad skulle rulla fram med sin permobil till en maratonlöpare och utan minsta ironi i rösten säga ” Ja du! Jag hade inte kunnat göra det bättre själv!”
Jag är förödmjukad.

( Andra bloggar om: Djävulen, grammatik, skriva )