Suicide Junkie

Jag har stirrat på mitt tangentbord under samma tid som det tog för Fritz Haarmann att locka med sig en pojke hem och bita strupen av honom, och jag vill kräkas galla över alla bokstäver för dom förskönar bara lidande till något åtråvärt, brittisk gråblekhet till något exotiskt, och får till och med smuts att låta kliniskt. Men det som är svårast att acceptera & hantera är att varje formulering känns så onåbar att jag är tvungen att walk through hell to get it men kommer tillbaka med ett jävla nerköp, för det senaste året har ångesten blockerat alla tankar som inte kretsar kring snipp snapp slut så var sagan slut med ett försvar svårare att rubba än den vid Nasas högkvarter.

Jag äter mig fet på självmord, svullar i recept på dödliga kombinationer & kladdiga konsekvenser och skiter fullständigt i biafrabarn med stora magar som gör sitt bästa för att överleva på det lilla dom har, för nu handlar det om mig och det spelar ingen roll om jag beskriver ögonblicket då det sista hoppet övergår i insikten att trolösheten & sveket är ens slutmål för smärtan förgiftar mig fortfarande till en oändlighet i karantän utan några framgångar i att hitta ens ett simpelt bot.
Det finns inga riddare på vita hästar, bara drakar som bränner sönder lyckliga slut till aska, och dom här dagarna kommer alltid tillbaka lika säkert som man vet att Freddy Krueger är en jävel på att återuppstå. Jag viskar Suicide is painless, skriker The game of life is hard to play, im gonna lose it anyway, stylar modfälldhet i morbid surrealism och målar galler i blueberryclouddreams för att inte visa mig svag inför vare sig livet eller döden
– som ett helt meningslöst tidsfördriv i väntan på avresan härifrån.
Skjut mig & lek med mitt blod. Använd mitt lik till kirurgiska experiment. Lönnmörda mig, jag betalar bra. Öppna dörrarna till en självmordssekt så kan vi peppa varandra om hur värdelöst livet är och svälja cyanid på någon blommig äng som nästan känns alldeles för bitterljuvt Disney. Gör mig en fet tjänst och avsluta det jag har misslyckats med, kalla det dödshjälp eller vad fan du vill.

Jag står inte ut med tanken på att behöva ta mig igenom en dag till, en vecka till, ett år till. Kanske låter det som ett begrepp värt att offra, men för mig är det en jävla livstid. Och även om frasen ” Jag orkar inte mer” är väldigt kraftfull i sin enkelhet så är den så utsliten och överanvänd att det ger samma effekt som att ropa – Döden kommer! Döden kommer! men ändå bara hamna på akutmottagningen hos en omtänksam sjuksköterska som försiktigt baddar och lägger om ens sår. Därför säger jag istället ”Potius sero quam numquam” – Bättre sent än aldrig.

( När jag väl är inne på spåret så passar jag på att dela med mig av en trailer till en ny film " Wristcutters - A Lovestory" som handlar om livet efter självmord. Snäll som jag är.)

Andra bloggar om: Lidande, blockeringar, ångest, självmord, biafra, smärta, stå ut, trolöshet, wristcutters, youtube, Freddy Krueger, försköning