Det finns tjejer som är sköra. Som stilmedvetet klär sig i sorg av högsta kvalitet & bär sina drömmande blickar mot fjärran som dyrbara accessoarer. Sådana som skriver handskrivna brev med fjäder & bläck och med allra vackraste kalligrafi formulerar sig om ”Brustna andetag” och ”Månens viskningar” och ”Själens tysta rop”. Tjejer som kryper ihop i fosterställning och gråter för alla törnar hjärtat tvingas utstå, för balladerna & midsommarblommorna som lovade för mycket. Tjejer vi tänker oss som fåglar i bur, prinsessor fängslade i höga torn; vilka vi intuitivt vill rädda från all världens ondska och förära soluppgångar i tusenfalt.
Jag är inte en sån tjej. Och jag är verkligen inte någon som man anser vara värd att rädda.
Jag har inte gråtit mig till sömns sedan högstadiet, inte legat och snorat ner kudden för att det är så jävla synd om mig sedan i somras då både psykiatrin och hudmottagningen och universum slet sönder mitt sista stycke hopp som ett gäng hyenor under svältperiod.
Smärtan tittar inte längre in på besök då & då, den har packat upp sina väskor, gått lös på och förstört allt av affektvärde, limmat fast en vigselring i oäkta guld på mitt finger, dinglat ett halsband av stålwire smyckad med livet så som det skulle varit framför mitt ansikte och väst
”Du och jag tills döden skiljer oss åt.”
Men jag har blivit härdad, vant mig vid smärtan till den grad att jag kan stå helt likgiltig inför den och gäspa. Apatiskt ligga i sängen och stirra i taket under en hel dag. Röra på lillfingret någon gång ibland för att se ifall jag fortfarande är vid liv.
Det är inte sorligt. Det är fullkomligt jävla vidrigt.
Och jag har nog lärt mig att det inte är lönt att gråta små diamantklara tårar av självömkan, för det tar mig ändå ingenstans. Däremot så gråter jag ständigt över andras förluster & melodrama & lidande & känslor.
Efter Titanic var jag ett vrak i flera dar efteråt och började lipa på en biologilektion för att växterna vi slet upp från rötterna och torkade påminde om Rose & kärleken hon förlorat. Efter Man on Fire så gav jag pappa en örfil för att han under eftertexterna drog en okänslig och lam parallell mellan Dakota Fannings karaktär Pita och pitabröd. När fadern i komediserien 8 Simpel Rules dog så låste jag in mig på toaletten, föll ihop i en otröstlig gråt, och kravlade mig sedan till telefonen för att ringa runt och meddela den fruktansvärda tragedin. Och det räcker med Lucas Scotts voice over i serien One Three hill eller ett förtroligt samtal i 7th Heaven för att jag ska börja hulka ohämnat.
Därför; en suverän lista på filmer med hög snyft och triggerfaktor:
Phantom of the Opera
A Perfect World
Armageddon
Beyond Borders
Braveheart
Breaking the Waves
Dancer in the Dark
Dead Man Walking
Den gröna milen
Falling sky
Hans vilda hjärta
Höstlegender
Krigarens själ
Kärleksbrev
Lilja 4-ever
Love Story
Man on Fire
Mannen utan ansikte
Mask
Million Dollar Baby
Monster
Sleepers
Soldier Blue
Sylvia
Säg att du älskar mig
Titanic
Vid din sida
When a Man Loves a Women
Ömhetsbevis
( Fyll gärna på!)
Fan vad jag känner igen mig.
SvaraRaderaJag mår kasst idag. Det känns som jag är utanför mig själv och tittar på en kille som är jag och som mår dåligt. Jag lämnar över mig själv till mörkret för jag vet att mitt mörker inte är något hemskt att gå vilse i. Jag vet precis hur det ser ut, jag har levt i det i fem år.
Skillnaden mot förr är att jag nu också vet var vägen bort från mörkret börjar. Jag kan börja gå på den när jag vill.
Jag skulle lagt till "Little miss sunshine" på din lista. Den var riktigt jävla gripande.
I soo know that feeling. Att överlämna sig själv åt mörkret och veta att det inte är något särskilt farligt att gå vilse i. Vi som bott där i flera år har ju vant ögonen och vet hur allt funkar utantill.
SvaraRadera"Home sweet home" liksom.
Men jag tror att när man väl hittat vägen därifrån, så kommer man återvända flera gånger till mörkret för det har ju på något sätt hunnit bli en trygghet. Så man får ta barnsteg, vänja ögonen vid dagsljuset, och inse att man kommer hamna i mörket igen - men att det inte kommer vara för evigt.
Little miss sunshine tycker jag nog tvärtom resten av världen, att den faktiskt inte var så gripande. Fast slutscenen var söt :)
Åh...vad heter den...filmen med Sven Wollter och Viveca Sehldal...en film om Martin, en sång för Martin...så är det nog. Den berör...
SvaraRaderaFast jag grät ju floder när jag tittade på Törnfåglarna med... *minns och fäller ännu en tår*
En sång för Martin, just det ja, den var ju faktiskt väldigt tragisk.
SvaraRaderaTörnfåglarna borde jag försöka ta mig i kragen och se.
Gumman, du behöver ingen film att referera till. Du e fan värd alla tårar med el. utan manus. Vi, som lever på livets bakgata...Tänker nånstans ändå, att vi e dom som vet mest, vi e dom som kan svara på frågorna, vi som inte e födda den förbannade silverskeden i munen...Men visst, en film kan förlösa tårar som vill ut.//Massa kramar.
SvaraRaderaTack fina rara du!
SvaraRaderaOch visst har du rätt i att det iallafall finns mer att hämta hos oss som lever på livets bakgata, för som någon har sagt " Happy people have no stories".
*Kramar*