Loservarning

Bild av Nina Hemmingsson.

Min mamma har försynt placerat ut visitkort med numret till vårdcentralens psykolog här och var i lägenheten. Under högar av tidningar & papper, bland cd-skivor, under tv-kontrollen, i badrumsskåpet bland ögonskuggorna. Som om jag, trots att jag rev sönder det första visitkortet hon gav mig, en dag kommer att få syn på en och med ett AHA bubblandes i maggropen tänka ”Ja, men nu fattar jag! Dags att ta tummen ur arslet då & bli lycklig en gång för alla!”

”Är vi framme snart?” har utvecklats till ”Har du ringt till vårdcentralen än?” och om det överhuvudtaget funnits någon charm i det förstnämnda så gick den förlorad i transformeringen. Att ba liksom nördmorsigt tjöta på någon att ta tag i sitt liv ger samma tvärtemot och sätta sig på tvären – effekt som att skrika åt sin tonåring att städa upp i sitt snuskiga sunkrum. Rent instinktivt måste man sucka och rulla med ögonen och kämpa emot för att visa att man inte tar några order utan är sin egen jävla boss. Att kidzen måste få sin space är en utopi som är svår att sudda ut & förhandla ner.

070625. Meddelande från Psykiatriska kliniken:
"Vårt förslag är att du även fortsättningsvis har kontakt med din vårdcentral, och inte med oss.”

Med andra ord:
”Du har inget här att göra din fula sugga. Sluta besvära oss nu.”

Förnedringen är ju total. Jag har blivit dissad av vuxenpsyk. Jag får inte ta del av deras fantastiska kompetens.
Som om jag vore en amatör. Ett fiasko. Underklass som inte uppfyller deras höga krav på vad dom släpper in i sitt palats. Någon som varit dum nog att tro att hon var tillräckligt fucked up for life för att få lira i en högre liga & leka med dom tuffa flickorna.
Nä, det lilla drägget får nöja sig med det fattiga & halvdana & B-iga utbudet hos vårdcentralens psykologer istället. Samlingsplatsen för misslyckade stackare som aldrig tog sig längre och högre upp än så.
Vad fan, om jag ändå ska må både piss & bajs så är det ju lika bra att slå på stort och sikta mot eliten, för något vill man ju ändå vara bäst på.

Jag har ingen lust att prata litegranna.
Jag vill bli ett lobotomerat psykvårdskolli som knappt minns mitt eget namn och trycker i mig så mycket medicin per år att de brittiska barnens frityr & sockerintag blir löjligt låg i jämförelse.

Andra bloggar om: vårcentralen, psykiatrin, psykfall, hjälp, psykolog, vård, eliten, misslyckad