Själlösa varelser heter inte Lexie, dom döps till Chucky

När jag var liten så ville jag ha en hund. Ras var irrelevant, huvudsaken den viftade på svansen och älskade att spatsera runt i rosa mössor & haklapp och var villig att ta emot min kärlek även om den innebar en läppstiftsröd nos och ett jesusamaliaskämmigt smeknamn så som Nussilulllull. Efter sextiofem parfymerande brev till tomten skrivna från djupet av ett blödande barnahjärta ” JAgg SKA ha än Hund!” så fick jag en GoGo. En batteristyrd leksakshund i vit päls.
Det var inte lika antiklimax som det låter. Jag älskade mitt substitut från Lekbiten – ända tills den fick en snedtändning, gjorde en fientlig attack, och jag försvarade mig med att ta ett grepp om kopplet och med propellerstyrka drämma in den muterade livsfarliga mördarhunden from hell i väggen gång på gång.

Nu har det kommit ett nytt stjärnskott. En ny framställd art från ”På löpande band”- släktet. Den heter Amazing Lexie och är nästan som en riktigt hund.
Men jag kan inte låtsas längre. Okej, jag är duktig på att applicera själsfrändeegenskaper till folk som gör sig hemmastadda i mitt liv och därmed fantisera ihop att vi har mer än vad vi egentligen har, men verkligheten har första tjing på att våldta mig gul & blå med en monsterkuk size of a cucumber och väsa att ”You can run but you cannot hide”.
Allt jag ser hos Lexie är döda plastiga ögon, ett skal, ett innehåll lika fattigt som hos Playboy Mansion – Bridget, och en ickeexistens förklädd i liv som skrämmer skiten ur mig. Det är en bedragare som försöker ge sken i att faktiskt också ha lungor som pumpar syre, precis som jag. Det äcklar mig att föräldrar ger sina ungar sånt här skräp för budskapet i handlingen är ju katastrofal ” Rör den sig & beter sig som något levande, då spelar det ingen roll att organen består av ludd. Är den bara tillräckligt söt & gosig så gör det ingenting att alla små egenskaper bara är inprogrammerat publikfrieri för att slå ett nytt säljarrekord”.
Tänk om dom växer upp med inbillningen att Linda Rosing är en människa bara för att hon ser ut och stönar som en?

Jag och the real thing är verkligen skittajta med bästishjärtan, hata dig själv – klubb och hela köret. Mainstreama floskler, Orealistisk optimism, Pippi Långstrump - och aktivera dig lycklig – attityder får hålla sig hundra steg bakom och bara svara på tilltal för dessa är ju så pass bakom flötet att dom inte ens hajat att depression med sitt svartvita följe är världen ur sin rätta vinkel.
Det är Zelda + jantelag = perfect match, och jag tillber och tjänar sanningen lika fanatiskt som muslimerna ärar Allah.
The god damn pen kan aldrig bli blå om den är röd, inte heller har jag nånsin spelat i en division vars pekningar, fnysningar, ignorans, hånskratt, rullande ögon och förfärade blickar kunnat avfärdas som ”Bara avundsjuka”.
Jag hör, ser och förstår allt, nästan med en överdriven självmedvetenhet. Det är nästan så jag önskar att jag kunde sväva ut med samma illusioner som Berny Pålsson, bära tiara, strö glitter över bröstet, göra staden vackrare med ett trollspö och lite E, och intala mig att jag är vingklippt ängel bland en grå massa.

( Vi har alla skelett i garderoben. Jag hittade kvarlevorna från min GoGo i en svart sopsäck i källarförrådet, och den synen skulle ge vem som helst sömnbesvär.)

Andra bloggar om: hund, Amazing Lexie, GoGo, fantisera, verklighet, Linda Rosing, jantelag, depression, Berny Pålsson