Bland skräputbud & blånegrer

Alla som inte har något jobb att stiga upp till på morgonen vet hur kusligt lätt det är fucka up sin dagsrytm totalt. Behandla den lika vårdslöst och illa som hallickarna behandlar ryskor i traffickingens makt. Tyder vintermörkret utanför på kväll eller tidig morgon? Same shit, huvudsaken att Internet fungerar som det ska i alla fall. Och vad spelar det för roll om man
tänder nattdukslampan när alla andra släcker sin, det är ju inte direkt så att det med dagsljuset följer elefantmarscher, fanfarer, ballonger i sprakande färger och en Ty Pennington - copycat som ropar att han är här för att bygga upp ens liv från grunden, one two tree, misery no more!.

Nackdelen med nattliv i en tyst lägenhet är såklart det magra utbudet av hyggliga tv-serier och filmer. Om vi bortser från den störtsköna glädjekicken Malcolm – ett geni i familjen som nuförtiden verkar spelas i repris någon gång efter 02:00 på Tv 6, så är resten titlar som sätter igång och triggar ångesten till maximum. Hör bara: World poker tour. Jay Leno show. Lättlagat. Martha. Cops. The shield. VIP. Och så de största trollen av dem alla (Varning för känsliga!), Magnum, Mcgyver och Ricki Lake.
Så efter att jag igår vankat av och an mellan tortyrtv & en dator som inte visade samma ömsesidiga kärlek som den brukar, så klamrade sig rastlösheten fast vid mitt ben som en ettrig ilsk liten Chihuahua. När klockan började dra sig mot 09:00 så ringde jag överhurtiskt energisk till pappa, snurrade telefonsladden mellan fingrarna och pressade in så många ord som möjligt på en minut.
Min ide och erbjudande kunde inte bli mer perfekt.
Storfest med kinamat och friterade bananer med glazz på Great Eastern inom loppet av en kvart.
Tyvärr var förslaget dödfött och fysiskt omöjligt redan från början, eftersom kineserna ger blanka fan i folk som vill ha käk före klockan 13:00.

Det resulterar sig i Coop Forum istället med sömniga föräldrar som tänker passa på att få i sig lite frukost, och så jag som är på jakt efter middag.
Nu händer något lustigt: På fiket sitter en afrikan ( kännetecken – vita täckkläder, gula tänder, utmärglat intryck, ålder runt trettiofem) och sörplar på en kopp kaffe, så vi antar förstås att dom har open for business och slänger fram våra beställningar över disken.
Slynan i kassan nonchar oss direkt. Höjer på ena ögonbrynet och stönar drygt och släpigt fram att dom faktiskt inte öppnar förens en halvtimme.
Jag och mamma utbyter förbryllade blickar. Tänker du på samma sak som jag? Ja vad fan, blånegern då?
Men i all vår svenska präktighet så håller vi käften och går snällt & lydigt och sätter oss på skambänken för svennar några meter bort, med fin utsikt över negern som stup i kvarten vänder sig bak mot oss, med en triumferande uppsyn.

Det är med kränkt självkänsla och tankar på att snöra ihop en anmälan till polisen om etisk diskriminering som vi utsvultet släpar oss till fiket igen när kassan är öppen även för oss med ariskt utseende.
Negern sitter kvar med en ny påtår kaffe och…bara stirrar. Ingen tidning att bläddra i, ingen mp3, inget distraherande föremål. Hur Norman Bates är inte det på en skala?
Jag slinker in snabbt bland sittplatserna och väljer ett bord med ryggen mot honom, allt och alla. I takt med att fler och fler folk droppar in så fylls också vårt bord med allt ifrån smörgåstårtor till pannkakor, varmkorv, baguetter och kaffe.
Själv så sitter jag bara och petar i delikatesserna, för om det finns något värre än att tugga & svälja i offentligt trånga utrymmen så är det just när någon dedikerat hela sitt liv åt att vansinnesstirra sönder ens mod att föra gaffeln in i munnen.
Och jag kan se honom i ögonvrån; hans gloögon som glor. Känna hans svettiga existens, höra hur han smackar med läpparna efter varje klunk kaffe.

En timme senare går vi därifrån och lämnar kvar mina hundrafemtio kronor investerade i mat jag aldrig åt upp på bordet. Negern sitter fortfarande kvar, med äran i att ha brottat ner mig till en förlorarplats med bara sin närvaro.

( Man behöver nog inte vara ett geni för att förstå att hela det här inlägget är nedplitat bara för att uppmärksamma er om hur häftig och upprorisk jag är som äter frukost när ni äter middag och middag när ni äter frukost)

Andra bloggar om: Dagsrytm, natt, tv, tv-serier, neger, diskriminering, coop, äta