För det är du värd

Ett vanligt sätt att gå på restaurang med familjen brukar oftast börja med ett glatt humör. En outtalad masskänsla att man sätter guldkant över vardagen och unnar sig något i stil med ett klämkäckt ”Because im worth it!”. Det är hårspray, Axe eller Eu de toilett, klackerskor och finkläderna som hängt längst in i garderoben på en dammig galge. Det är välgödda plånböcker, tjugo minuters noggrann analysering av menyn och insjunkande i djup meditation (för vad är man sugen på, egentligen?), ansiktsuttryck tänjda till gränsen av tillfredsställelse, samtalsämnen som avlöser varandra smyckade med klingande skratt, en oändlig massa ÅH och Mmm och AH som får en att misstänksamt grunna på om folket faktiskt tamejfan sitter och leker med varann under bordet, och så förstås kaffe, påtår efter påtår, för att verkligen andas in atmosfären och dra ut på tiden så länge som möjligt.
När man går därifrån, så går man därifrån med samma glättiga humör som man tog med sig, och tänker att Toffifee-kampanjen är inne på rätt spår; tillsammans har man ju så fantastiskt kul!

Sen finns det en annan variant som jag var med om i förrgår. Den går till såhär:
Någon i familjen är en ”Jävla krullnegerälskare” för att denna hejat på fel lag i fotbollen på TV. Någon annan har spelat bort hela sitt pokerkonto på en giv som borde varit given, pressar in ”Fy fan, fy fan” mellan var och varannan mening, skjuter hejvilt kring sig ord som amatörfittor och rookiebögar, och lovar att ALDRIG logga in på en pokersite igen. Samma slags ” Jag ska aldrig…” som man uttalar morgonen efter en vansinnesfylla.
Och själv så sitter man och skakar av ångest medan samtalen runt bordet avlöser varandra i ett enda stort buzz av Hrmf och Mä! och Pss och Pfff. Gräver paniskt i väskan efter en fickspegel man varit enfaldig nog att glömma hemma. Borrar in gaffeln i handflatan. Kastar mordiska blickar till alla i lokalen; skyldig till motsatsen bevisat. Muckar gubben med vitlökssås som en mustasch runt överläppen bråk? Och vad glor ungjäveln på? Det här är en restaurang, inte betala trettio-spänn-och-få-en-perfekt-parkettplats-med-utsikt-över-ett-livs-levande-miffo.
Pizzan ligger på tallriken till synes orörd. Fettet blänker - skvallrar om konsekvenser. Man skär loss en kantbit och tar en tugga.
Alla tystnar. Grimaserar av fascination och illamående som när man ser en bypass-operation på Discovery.
Den äter!
Säkert har någon smygplockat fram en mobilkamera. Kanske finns det redan monterade kameror i taket.
Världen är farlig. Hur skulle man kunna slappna av när det känns som man går runt med en revolver tryckt mot bakhuvudet dygnet runt?
Turkägaren framme vid bordet med händerna bakom ryggen : Det smaka braa? Önskas något mer?
Då tar ångesten överhand. Då tar paniken kontroll över situationen och styr det hela i land: Nej, vi ska inte ha nånJÄVLAting!
Ägaren smyger iväg, anar fett dåliga vibbar. Chockade ansiktsuttryck runt bordet. Halvöppna munnar. Spänd stämning.
Men kaffe då? Lilla desserten?
Kaffe? Är du inte riktigt klok? Vi ska hem, nu !
Sen betalar man och skyndar sig ut. I sämre skick än när man kom. Ja, det är också en variant, som bara är unnad vissa utvalda.

(Andra bloggar om: restauranger, ångest, panik)