Confessions of a broken heart

Serri, finns det någon som verkligen skulle våga resa sig upp från datastolen, öppna munnen, och bara vrålskrika ut allt skit som fastnat mellan lungorna? Göra som Ronja Rövardotter och skrika in lite ljusare tider?
Jag slår vad om att det är många som vill, men har samma konsekvenstänkande i överflöd, precis som jag. Man vill ju inte direkt ha fyra polisbilar utanför ens ytterdörr, uniformerade biffar som väntar sig ska hitta en oidentifierbar människokropp i slamsor.
Därför: Bygg in ljudisolerade rum i alla nya lägenheter, så att folk får lätta på trycket och manage of some anger.

And here i am crying my fucking heart out. För jag twistar mellan de allra mest motstridiga känslor och är som en sanslöst osmart och riskabel mix mellan
Phantom of the Operas ” Love me, Love me, Love me” – Carlotta
&
Man on fires “Forgiveness is between them and God. It's my job to arrange the meeting” – Creasy.
Släng ihop det som ett kemiskt experiment i ett labbprov och det inte bara exploderar, det ger alla som råkar vara i närheten sönderfrätta ögonvitor och tredje gradens brännskador.

Seså, mata schizot. Den bits inte. Den bara placerar en nyslipad kökskniv
över din strupe och lovar att förfölja dig 24/7 tills den dag då du
faller ner och dör självmant av ren vånda och skräck.

Jag begär ” Älska mig högst och mest”
men har inget värt att älska.
Jag skyller ensamheten på alla andra,
men är beredd att försvara den med
svärd, spjut och båge
om du försöker göra någonting åt den.
Och jag skulle göra vad som helst för
att komma ur det här,
förutom att resa mig upp och kämpa
för mina rättigheter.

För att snacka relationer; era liv är inte alls som en jävla chokladask. Ni vet visst vad ni får och vi andra vet också vad ni får. Belgiska praliner i lyxförpackning med innehållsförteckning på baksidan. Grattis. Verkligen. Men här är det inte lika första klass, utan en svart kartong med vita dödskallar och rosa snören och sex år gammal turkkioskchoklad fylld med råttgift & tårta på tårta-kaos & Ågren – boominvasion.
Ni säger att jag inte öppnar mig, men det är ju för fan ni som blir alldeles spygröna om kinderna och skakar på huvudet i vämjelse när jag lossar på snöret och erbjuder en smakbit.
Det är inte heller särskilt snyggt att roffa åt sig de mest välbevarade bitarna,
och lämna kvar de som inte faller er i smaken.
Jag är allt eller inget.
Plockgodis när sockersuget tränger sig på? Skulle inte tro det va. Så skojigt ska ni inte få ha.
Livet är faktiskt inte sockervadd & Fantakladdiga fingrar. Deal with it.

Eftersom att vi i Sverige tycker att alla som avviker från normen är en skön frisk fläkt och därmed skickade iväg den oroliga typen istället för en liten bit kärlek till Eurovision Song Contest 2007, så ler jag och säger ” Jag heter Zelda och jag är inte bara ful, jag är fullständigt knäpp också, så ta hem mig, krama mig och häll bensodiazepiner i min mun.
Om du trycker på hjärtat så sliter jag ut dina inälvor och leker med dom. Om du vrider på nyckeln så skuttar jag iväg och tvingar dig till en livstid av kurragömma.”

Ge mig ett öra att skrika i.

Andra bloggar om: skrik, ångest, känslor, ensamhet, choklad, kaos, knäpp