Ibland undrar jag om sådana där bräckliga donnor med vattniga rådjursögon & poesi på fingertopparna som med vackra & mjuka penseldrag målar upp en vingklippt fågelungebild av sig själva ens upplever riktigt smärta. Okej, din själ är för stor för att rymmas i din trånga kropp. Ditt hjärta pumpar ofullständighet. Ditt liv är i skärvor & du måste se dig för vart du trampar. Ingen famn är tillräckligt varm för dig & inga armar kan ta dig ner på jorden & du tar dina tunga steg väldigt graciöst i ett par lätta ballerinaskor, kanske axlar du ett par photoshopvingar & kanske är du så jävla vacker i ditt deluxelidande. I din stilfulla sadness. I det klädsamma tillstånd som passar mig lika dåligt som ett par stuprörsjeans i en för liten storlek, & de gånger jag lättat så pass mycket att jag faktiskt kan andas med gylfen stängd så nästan njuter jag av att plocka skörhetspoäng.
Även om ord är för svaga för att kunna lyfta fram smärta & göra den rättvisa så använder jag ändå de lättaste vikterna nu när jag säger att: Min smärta är bestialiskt ful, hårig & svettig & sluskig & sipprar ut ur mina grova porer. Den är lika våldsam som Jake the Moss men slår mer för att döda än skada & den viskar inte, den djungelvrålar, slår sig över bröstet & klättrar uppför Empire State Building. Det är en sådan som inte bara har kraft att välta skolbussar utan också sådana som är packade av osnutna & intellektuellt äckliga mellanstadievalpar.
Även om jag är förpuppad så är sannolikheten stor att jag inte kommer ut som en fjäril utan ramlar ut som ett likblekt själviskt as.
Det är väl ganska svårt att avgöra vad riktig smärta är. Alla reagerar ju olika hårt på olika saker. Men jag tror absolut att en del poeter, sångerskor o.s.v. överdriver lite. Alltså, de kanske tar en situation som påverkade dem negativt i stunden, och så trollar de med ord så att det framstår som ännu värre. För att kunna beröra någon och därmed kunna tjäna pengar på det de gör.
SvaraRaderaJag tänker ungefär som så att vissa, precis som typ Foki gjort sweet things till sin livsstil, går in i en roll som porslinsbräcklig. Inte så ofta att dom får det att framstå som värre än det är, utan mer förskönat. Att dom gör smärta och hela känsloregistret till något vackert. Det är ibland svårt att läsa av ifall dom stånkat sig blodiga av ångest innan dom med gjorde det till något poetiskt fint, eller om dom helt enkelt gillar att skapa bilden av sig själva till något skört man måste vårda.
SvaraRaderaNär jag själv gav mig stämpeln poet för ett antal år sedan följde det automatiskt med att att jag skulle se mig själv som liten och skör med en vacker själ. Det var ett rätt så cozy tillstånd.