Chasing Ghosts

Jag vet att jag är skyldig dom lite äppelkindad entusiasm, kanske några små feminina & köphetsigt rödrosiga förtjusningsrop. Hypotetiskt skulle jag kunna sträcka mig så långt som ett handslag tacksamhet eller lots of hugz and kizzes mailledes. Naturligtvis vet jag att den sunda reaktionen när någon betalar för de begär man pekar på inte ska vara ett närapåsnörvlande & handfallet ”Är det här allt livet har att bjussa på?”, att det inte är god stil att dryga ut sitt kroniska missnöje så att det räcker & blir över till alla. Och mamma hade inte behövt urskulda sin tidspressade otillräcklighet med att det är tungt att axla två grovjobb,
jag vet redan att hon gör ett fenomenalt övertidsjobb att bära sin ultrasjälviska slynslyngels bördor också. Jag vet ju att hon använder alla mina fakturor som bordlöpare & att mina vräkiga wreckfrosserier kostar henne i kilo & jag vet att den julkuliga generositeten har kostat henne sina dagliga doser bryggd energi & jag vet att hon maskerar utbrändhet i ynkliga hostningar. Men ändå. När vi står där i hallen & pappa frågar varför jag måste ha hela kakan på en gång & jag inte kan förklara att jag aldrig varit någon doppare, att jag inte delar eller slickar eller slownjuter av smaken utan måste bli så sockerchockat överväldigad att det inte finns plats för besvikelse. Att bakom min nya dörr ska jag inte behöva sakna något eller någon. Ändå kan jag inte låta bli att tynga ner min mamma ännu mer genom att kasta en säck smutstvätt åt henne & spydigt spy ur mig ” Jaha var det nåt mer ni ville eller? Stå inte här & häng, stick!”.