Trettio dagar - Ett sista ögonblick

När jag som fjättrad vid snålt schemalagda blosstider & ett namnlöst vakande vårdöga torkade bort förkylningssnor med offerkoftärmen & sög tillbaka sex timmars förnekat pleasure så spottade jag honom i rökrutan bredvid. Han. Han med hoodien jag alltid velat krypa ihop & gömma mig under & de rödfrusna fingrar jag ville låna ut min rygg till & trasslet jag smygbad att han skulle dra in mig i, dra mig baklänges till tiden då jag vågade höja en smyckad & nagellackad hand & vinka. Det var han som vände sig om & kastade en blick han inte fick bråttom att veva tillbaka för uppenbarligen var jag ännu inte någon man slet kroken ur & slängde tillbaka, jag hade inget annat val än att korsa avståndet med armarna i kors & pressa fram ett leende ur skräcken att det här kunde vara den stund då han plockar fram sina fingerpistoler & sammanbitet väser att ”du är död”. I dagsljus är det lätt att ställa in siktet på sina måltavlor, & jag ville fly mitt påsiga, konturslösa morgonansikte & flocken av alfapatienter på antabus som säkert skulle slå honom över axeln & öhfråga vad fan det var för nåt han snackade med egentligen efter att jag fimpat & försvunnit in genom entrén.
Men han bara log snett, & jag visste inte om hjärtklappningen berodde på ångest eller gränslös tacksamhet över att han speedat in i mitt punkterade, felparkerade liv.
Det var sista ciggen jag tog på schema & sista gången jag såg honom.