Det sägs att allting vänder och det stämmer väll på sätt och vis när en stannfågel ger sig av

 

Och efteråt har jag hela natten på mig att ångra min balkanhoriga träshsminkning, lolitadressen som bah skriker lapdance, varje ograciöst försök att bjussa på zelda – before the twilight took the princess, varje sexpack av trögflytande social inkompetens 7,2 % och min verbala jävla prostataförstoring som sätter ett svidande stopp för att dra ner blixtlåset & irligt blotta mina förhudsfilthy secrets. Jag borde varit med i föreningen av skottsår, i stödgruppen för sårande rekryter, soldater & sous-lieutenants svinfullt laddade med traumatårar & hjärtsplitter, Jag borde lagt huvudet på sned, nickat oftare & veteranväglett lite mer, jag borde tagit emot talpinnen när det var min tur att spy ur mig en personlighet & jag borde bytt till ett hemmafestligare ansiktsuttryck när det var dags att mysbelysa något annat samtalsämne. Jag borde inte stängt in mig i badrummet med min egen osäkerhet & gett den hela min odelade, pudrade uppmärksamhet, jag borde haft autofokus på två skarpa & kontrastrika mittpunkter istället för att söka min sinnesstämning i varje reflektion & fälla upp blixten för att kasta ett skoningslöst ljus över mina minnesvärt stelbenta felsteg & bildosköna indifference. Jag borde ha varit
någon annan, någon som inte blivit så hospitaliserat tömd på reaktioner att Queen L:s ”Jag vill dö” lika gärna kunde ha varit ljummen mikromat, fattade pusselbitar, den där långa väntan mellan de fem rökslagen. Nån som fortfarande är n00big nog att uppröras & förvånas. Om jag får skylla min brist på ”Säg aldrig sådär igen!” så skyller jag på Captain Morgan som inte gjorde mig tillräckligt våt.

Viola frågade om livet slutat leka hela havet stormar & jag står här utan stol & försöker ännu komma till underfund med om jag överhuvudtaget är med i leken eller inte, om jag är ute eller har tagit mig ur. Hon hade kunnat skaka en Mystic 8 Ball & få samma otillförlitliga nonsens till svar för mitt psyke är lika lätt att räta ut som en Rubriks Kub & jag kan inte ens få ihop ett slutresultat med kalkylator, kanske räknas inte framsteg som inte lämnar bestående avtryck & kanske har misströstan i svettarmband & bamseplåster som tassar runt i nätta ballerinaskor & försöker att leva så ljudlöst som möjligt bara bytt skepnad till en leda som spottar lite mer generalsnus, trycker upp en trampigt urringad egografi på blöggen & taggar sin exiztenz som worthless. Är det inte så att även om jag kan klä upp mig för att gå ut & grogghora så är jag bara en sprucken söm ifrån att skära upp handlederna vertikalt? Att jag är precis samma buppiga & besvärligt självsäkra fall som 2003 blev journalantecknad som ” pat med självskadebeteende och dödslängtan. Har sagt att hon vet att hon inte kommer leva länge och att hon en dag kommer ta sitt liv.” ?