I know. My lifeline is broken. I know I won't live past thirty.

[ Sienna Miller som Edie Zedgwick i `Factory Girl´]



I´m electric. En livsfarlig ledning du inte får röra, den där som tyngts ner av decimetertjock is & som du vodkavinglar fram emot dödskåt & macho medan dina trist torra polare rådropar att du ska sluta vara en sån jävla idiot. Jag sprakar & det är fan inte magiskt tragiskt edielicious eller en gräddig statussymbol att showoffa lite lagom diskret & vippa förbi kön med för att guldfynd blivit så banalt, det är en dödlig fälla av lösa trådar, ett magstarkt hot, den där scenen när direktören för NSA meddelar presidenten att ” Sir, something´s gone wrong. Terribly wrong.”. Det känns som om jag bär sprängladdning runt hjärtat & bara väntar på att någon ska våga trycka på utlösaren även om jag korsar armarna & skyltar med att varken behöriga eller obehöriga äga nåt som helst tillträde. Här slutar liksom allmän väg. Lekande jävla barn får du köra över någon annanstans. Varning för hängig last & biologisk fara.
Jag är en rivningskåk, inte någon som Donald Lyons skulle kunnat beskriva som ” She seemed very bright and very eager for life, for the things of the mind and the thigns of the heart, and seemed like a fresh, joyous creature, experiencing life for the first time.” Och det jag försöker sorgarbeta med att acceptera är att jag aldrig kommer bli nån som passar i päls.