Vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram?

Ännu är gyllene tider dagsaktuella & jag glänser som en snorkråka med buken full av arton karats guld & som en karismatisk diktator med mord som mål, det är en tsunami av fett med flow & jag nöjeskryssar fram den med ärtig segelyatcht, sköljer över alla små grisbyggen av halm & sätter styr mot mitt imperium byggt på tunga beats, briljans & överfitteri. Till & med trinda & ettriga pygméer med mindervärdeskomplex kan få storhetsvansinne ibland & det beror inte bara på att jag tagit till vara på strålande chanser att luta mig bak & bli solkysst utan också för att jag fått plocka fram bruna faran igen – en retroradio från Jula med mp3-plugin, ett odemokratiskt verktyg att banka in min musiksmak i andras huvudvärk med & kontrollera med järnhand, utan nåd.

Bara hiphop & reagge & vänstervibbar, non stop från den första ciggen till den sista i hela paket eller tills batteriet knasar. Varje solchill dag. Och när jag tvångsmatat på med så mycket Kapten Röd att mina kamrater ser marxrött & inte kan sluta nynna att dom inte tar order från någon fesen kommendant så lever jag ut hollywoodklyschan om den snyftigt stolta problemklassläraren som ser sina elever ta examen & mjukostar på med kefft lättuggade repliker.

Låt mig presentera min mor, toppstudenten: En laid back gammal katt som jag räddade från ett torftigt träsk av Jailhouse Rock & som nu glider genom livet med nya bashögtalare & ny attityd, lärt sig att stå upp mot alla konservativa & gläfsiga metalhundar, ta silverkulor för sina favoritrappare från förorten & slicka sina sår med tungmodiga lowlifetracks. Numera är det inte bara eritreanerna på våning ett som står för musikunderhållningen – när jag hör Eminems ”Not afraid” nerifrån gatan så hajar jag direkt att det är mamma som cruisar runt i chryslern med en cigarett i mungipan. Kan en dotter bli ännu stoltare?