Hela mitt fejs är förvridet i en downs syndrom-korkad & gapande uppsyn & jag kan helt enkelt inte fatta att världen nyss överlistade mig, lurade mig till att sänka garden & sen slängde sig över bordet med jackärmen full av vassa blankettkanter, klippte sönder skyddsnätet & brutalknullade mig alliansblå & högg mig om & om igen i bröstet med en överstrykningspenna för förmiddagar framför Rachel Ray är det lika bra att jag tar ett blödigt avsked av. Jag är Shakin Stevens utan rock n´ roll, ett platt & blodmosigt fall från femtonde våningen & allt har blivit riktigt jävla pannkaka – en sådan som bränner fast, klumpar ihop sig & hamnar i soporna. Bara för några timmar sedan var det en helt normal onsdag efter mina egna onormala mått, jag hinkade i mig kaffe som om det vore xider för att kicka igång hjärtslagen, försökte gräva guld ur skit & sminktrolla fram nån lite svanigare look ur en fugly duck, nu har jag spysmak i munnen & självmord på hjärnan & stressfinnar över näsan & kursstart efter helgen. En 9-5-död, tvångssocialisering & coachning om hur man snabbast rullar till bårhuset. Men dom är i alla fall mycket nöjda med utvecklingen & DET ÄR JU FÖR FAN HUVUDSAKEN.
Vad som hände? En sur socslyna hände. Ett planeringsmöte gone wild. En fot som sattes ner & ett lökigt beslut som klubbades.
I really diden´t see it coming, det var som att hastigt vända bort blicken från vägen för att kolla läppstiftet i backspegeln & i nästa sekund kollidera med en långtradare. Alla andra gånger jag suttit i det där rummet har det varit med passivt ljusa utsikter & alla målsättningar har varit lika skenbara som när man stöter på bekant & frasar om att man borde ta & ses nån gång, jag har överlevt på några snedleenden emellanåt & även den här gången trodde jag långt in i mötet att mitt missbruk av ”jag vet inte” både var legitimt & sådär naaw-charmigt retarderat, det luftslottet blängde min nya handläggare sönder bakom sina glasögon & undrade om det inte börjar bli dags att veta nu med ett elakt, snorkigt jävla grin. Och när man får frågan vad man skulle gjort om det bjussades på ett jobb redan the day after tomorrow så tar man ju det som samma vansinnesspekulationer som kring ”hey, vad skulle du gjort om du skrapade fram en miljon på triss?”, inte fan tror man att det faktiskt plösligt händer.
Dessutom verkade dom sitta & förvänta sig att jag skulle lägga hjärtat på bordet, skära det i bitar & dela ut ett stycke till var & en. Jag har sex främmande ögon på mig som råstirrar på min hakfinne & känner mig som ett deformerat stackars skrämt rådjur i strålkastarljus, vad är det för jävla världsfrånvända ufon som tror att jag ska snacka mental ilness lika lättsamt som om det gällde mitt senaste felspel i Resident Evil? ” Berätta mer om dina problem”. Släng fram din egen livshistoria, dumfan.
Läs även andra bloggares åsikter om soc, sysselsättning, panik, ångest
oj, kursstart efter helgen? vad är det för slags kurs? det låter ju som att det blev jääävligt hastigt beslutat? kan förstå att du har panik, det skulle jag också fått och särskilt när det ligger så nära i tiden, men jag önskar dig all lycka till! det är väl dags för mig också att göra nåt vettigt snart igen, det har ju faktiskt gått några månader sen min senaste flopp när det gäller sysselsättning/rehabilitering. hey ho, upp i sadeln igen...
SvaraRaderaEtt ord: möh.
SvaraRaderaBruised Barbie: Det känns typ egentligen mer som en skola än en kurs, för det går bara ut på att man ska lära sig att skriva ett CV. Resten av tiden verkar mest gå till att sättas i ett rum med okänt folk, lära känna dom eller undvika dom. Rena rama Big Brother jhu. Du får gärna ta över min plats ;)
SvaraRaderaYngve: Blöh!
Inte avundsjuk. Inte alls. Har läst inläggen i lite fel ordning så nu fattar jag det där andra lite bättre. Men jag hoppas cocosbollarna is on fortfarande.
SvaraRadera