Just when I think I'm out, they pull me back in. Alltså, jag har ju varit med i leken förut & förlorat varje uns av självrespekt. Jag har fläckat ner deras rykte med gräddtårteångstestspyor i toaletten & foundationsränder i handfatet, suttit med min kaffe & knäckebrödslunch vid deras matbord & shrekigt burit skulden för de andras bristande aptit, darrat som en batteridriven dildo varje gympapass då man inte får skina med sina talanger i eremitering utan måste bounda tillsammans som ett lag, gett en föreläsare om stress ett levande exempel när jag svettpärligt rusat ut från rummet, stått på andra sidan glasdörren & stirrat på en klunga av våpig, viskande & fnissande gemenskap som med långa franskmanikyrerade naglar pekar åt mitt håll. Det borde kännas tryggare att klampa in på en väg som man redan lämnat skitiga skoavtryck på men its the opposite för jag vet precis vart det leder & möter hellre döden som en oförberedd idiot än som en nervig & bensvag hysterika, & jag har fan anledning att utleva Angelina Jolies ångestskri-scen i Girl Interrupted, helst med den där sprutan inskjuten i en ven också.
Jag vet att deras ide om happy hour ligger på en mellanstadiekalasig skitnivå, vilket säckhoppande & kubbkastande & bullbakande Hela Havet Stormar som bara väntar på att få mina grå att tåras av total förnedring, att något gubbskrälle som tror att han vinner ungdomarnas gillande genom att hävda att Slipknot e cool åter igen kommer titta sig omkring på alla små grupperingar & säga ” Jaha men då får jag bli din partner istället, det blir väl kul va?”.
Det är dom första dagarna man klickar. Jag droppar in en månad senare än alla andra som en folkfobisk förvillad & ociviliserad skeppsråtta som inte använt sig av en hälsningsfras sedan förra veckans chat inne på Everest Poker. Kommer jag: Gömma mig bakom frökens rygg & förläget titta ut över klassen? Klamra mig fast vid hennes ben & lipa att hon fan inte får lämna mig ensam i lejongropen? Gömma mig bakom svarta oversizebrillor & camouflera min fåordiga nervositet i arrogans? Gå runt med en tisha med trycket ” I just don´t give a fuck” för att det ska vara väldigt tydligt att jag är en dryg douchebag som skiter i om du bjuder hem mig på en kopp hallonte eller inte?
Om jag har tur får jag skrapa i mig rester. Kanske finns det någon tjock & socialt efterbliven lämning kvar som lär mig hur man omärkt snor salamismörgåsar från köket, & som jag kan fördärva med min expertis inom kedjerökning & självdestruktivitet.
Läs även andra bloggares åsikter om social fobi, sysselsättning,
Ja jo. Eller. Hmmm. Om inte annat är jag just tjock och socialt efterbliven så säg till om vi ska sno något ätbart.
SvaraRaderaHaha, jag är på. Vid närmare eftertanke är smörgåsar rätt torrt, av erfarenhet vet jag att dom brukar ha cocosbollar - det kör vi på!
SvaraRaderaCocosbollar it is! Vi kan svepa in som värsta SWAT-team som dom gör i filmer med luvor å vapen å bara GO GO GO! Å sedan storma ut igen med allt godis! Succé! :D
SvaraRaderaÅh skolstarter :S Jag skulle rekommendera att identifiera den största klungan, och sedan hänga någonstans i utkanten av den resten av terminen. Tänk på att det bästa stället att gömma en bok är i ett bibliotek. Och du siktar väl på största möjliga osynlighet? Eller det kanske bara är jag...
SvaraRaderaGrus: Vilket scenario =D Vi tar med oss filmkameran och lägger upp det på youtube sen, lovar att det kommer bli fett mycket populärare än både skogsturken och kändisstölden.
SvaraRaderaAlice: Största möjliga osynlighet, yes, det är drömmen! Grått är klädkoden och utkanten är målet. Och givetvis ska mp3:n va fullpumpad och ständigt påslagen.
Känner igen känslorna & tankarna. Så har det alltid varit för mig vid skolstarter, eller starter av andra slag. Ändå längtar jag efter att något ska starta. Jag är så trött på att bara vara hemma och att känna mig annorlunda från mina vänner, på ett negativt sätt. Men jag vet att det skulle gå åt helvete ändå om jag försökte. Så... eh.
SvaraRaderaCandy: Jag är också galet less på att bara vara hemma och längtar som fan efter nåt vettigt att göra, hade till och med älskat att kunna plugga upp betygen om jag var frisk. Fattar dock inte varför dom kallar det rehablitering när jag vet att rehabliteringen faktiskt bara får mig att må sämre.
SvaraRaderaRehabwhat?
Det ser bra ut i statistiken, I guess that's why. =/
SvaraRaderagud vad jag kände igen mig i den texten, exakt så var det för mig när jag började på ssk-utbildningen. gick 2 omgångar och fick en vän av sammanlagt 200. fan vad bra du skriver!
SvaraRaderaKelly: Samma sak för mig förra gången jag gick en kurs. Gick också två omgångar och fick en vän bland typ jättemånga. Och tack så mycket för de fina orden ^^
SvaraRaderaOh. Första dagen på gymnasiet? Minns de första dagarna & kedjerökandet (valde arrogansen & "i just don't give a fuck"). Skönt att det var tio år sen, annars hade jag nog fått den där klumpen i halsen & känt mig smått illamående.
SvaraRaderaHopppas det gick bra.
Lisa: Jag valde också (tyst)arrogans och tänkte så där top model-typiskt "I´m not here to make friende", tyvärr tror jag att min skräckslagenhet lyste igenom till 100 procent.
SvaraRaderaOch tack för kommentaren :)