KLASSEN

Jag tycker inte att jag mår tillräckligt dåligt, därför väljer jag alltid filmer som uppenbarligen kommer få mig att må som en bakisspya, & The Class från 2007 kändes som att ligga på badrumsgolvet & kräla i tjåckt trögflytande McDonald’s-spyor efter en blöt dramakväll på krogen med inslag av slagsmål, svek & tårar. Filmen är en estetisk & allt för verklighetstrogen studie i ynglig ondska när den är som allra mest bubblande & uttrycksfull, & den första karaktären som går igenom sin skolgång som om det vore en prövning tuffare att överleva än alla de naturelement Bear Grylls slåss mot i Discovey Channel är Jooseph. En riktig jävla loser & ett menlöst litet äckel som förstör för klassen bara genom att finnas till & som måste be om ursäkt för sin existens – för ber han om ursäkt kanske klasskamraterna är så pass nådiga att dom bara förstör honom halvt & inte helt. Det är helt enkelt en person som man bara måste hata. Den andra karaktären är Kaspar som inte längre känner att han kan leva med sig själv som ett fegt lowlife med stängd käft, men i Klassen är det klubbat att man inte får försvara miffot & ju mer han ser det som sin mänskliga skyldighet att göra något desto mer slår det bakut & resulterar i att Jooseph får ta smällarna.
För mig var filmen ett riktigt alertpiller som triggade mina mordiska instinkter & jag ville sparka sönder mjälten, inte bara på ledarfanskapen, utan på varenda värdelös scumbag i hela skolan som valde att hålla käften. Himla med ögonen eller fnissa.
Se den. Du kommer att ångra dig.

Läs även andra bloggares åsikter om klassen, recension, film, ondska, mobbning,