Orättvisor är scheisse & bajs är till för att kastas på folk så do it like they do on the Discovery Channel & säg att ett skepp kommer lastat med: Oduschade festivalfyllor. Skitiga converse & bandtishor, osminkade axelryckningar & tovigt hår, sexpack & salivbyte & slaka snablar & snabbkrubb & tröga skitmagar & pumpad & peppad & varmrusig frigörelse. Min överlevnadsprognos skulle ligga på minus & jag skulle sjunka som ett helt fartyg med neurotiska & feta societetslejon som mest förargar sig över att få nylonstrumporna i blöt. Och det slår mig då & då att jag är väldigt speciell (läs; cp-speciell) som hinner dyka ner i det mesta & slita upp tusen anledningar att stanna hemma till ytan innan andra ens hunnit tänka ”Fan vad skoj!” – Jag undviker att vistas i solljus för att det känns som ett jävla batongövervåld & jag vill helst ge efter för smärtan genom att krypa ihop på marken & skydda ansiktet från alla vittnen som är eniga om att jag ser ut som nåt mongosjukt & klubbat stycke gråsäl. Bara tanken på att slå upp ett tält ger mig samma magknip som jag hade inför gymnastiksalens omklädningsrum i mellanstadiet för aldrig att jag slår upp mina rödsprängda i nåt olåst krypin utan en välbelyst badrumsspegel som bestämmer ifall ångesten bara plitar ner mig på knä med chockpistol eller knäcker vartenda ben i kroppen, & det är so not zelda-style att vara risigt hot & festivalcasual & hinka bärs med grabbarna som ett störtskönt kär eller galet sex-material.
Tro fan att jag också hade velat klottra ologiskheter på någons bandage, catfighta med nån dum & överförfriskad benget, raka av mig ögonbrynen & glömma bort incidenten lagom till nästan morgon & fascineras av alternativt folk i flippade utstyrslar, men jag kan inte ens sitta mig igenom en av café Schmäcks poesiaftnar bland gråtrunkare & harmlösa urtvättade hippies utan att nödrusa ut därifrån. Och det går inte att skylla på dikterna, även om dom sög hårdare än alla hardcorebrudar jag sett förspela.
På en festival hade jag varit det frigida & hämmade våpet med feta bh-inlägg & monsterklackar i utkanten av alla sällskap, som kammar igenom löshåret med fingrarna var tredje minut & är mer intresserad av sin rosa fickspegel än att föra en konversation längre än ”Nej asså…jag är bara trött”, och hur mycket Guns N´ Roses jag än skulle få för mödan så är det inte värt känslan av att ha en pistol tryckt mot pannan & vara helt utan flyktmöjligheter.
Läs även andra bloggares åsikter om festival, fylla, ohälsa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
[ Bloggspått-tips för er som upplever att internätet slukar era ord:
Kopiera kommentaren ifall ni möts av ett blank space efter att ni pressat
på "förhandsgranska", "kommentera som" eller dylikt, och klistra in igen. Såpp!]