C´mon, fråga mig igen vad det är jag egentligen vill ha hjälp med. Räta på ryggen, lägg armarna i kors & kärringstrecka ut munnen i en sån där smått föraktfull squarehet precis som du brukar. Plez, just do it. Ge mig ett infrarött tillfälle att visa mig från min allra scarfacebästa & skjutgladaste sida & se ner på dig där du ligger i ett hafsigt work of art & illustrerar en bättre värld, låt mig få bli beryktad som en farlig guss galen guss en frisk fläkt av skottsalvor en rättspsykopat med ojämn busbränna, ett rosa lol & stuprörsjeansfickan full av ögonglober. Nej Hilda, jag vet fortfanfarande inte vad jag vill ha ut av våra sporadiska dötimmar tillsammans, ska jag behöva cutta in att det är du som är doktorn över din bröstkorg för att du ska komma till den hjärtskärande insikten att det är ditt jävla jobb att veta?
Inofficiellt livsmålar jag lite vettigare drömscenarier & ställer in siktet mot grönare fåtöljer på andra sidan glasdörren men jag är ju en sådan rar & blid & äppelkindad liten jänta som trippar på trinda tår & tar guld i dumsnäll förtegenhet så jag bjuder på det Hilda, mina monotona ”jag vet inte” som får dig att sucka för du har då aldrig sett på maken till ett mer handikappande sinnesslött specialfall. Du vill egentligen inte att jag tar bladet ur mun för min tunga är jävligt slipad & du vill inte att jag öppnar upp för då får du se ett bälte med sprängladdning runt midjan & om jag låter dig veta så får du veta att du är helt imbecill. Ett ofähig fä. Nån som inte ens skulle kunna hjälpa ett krypande knyte needy att lägga ihop ett fyrabitars knoppussel. [Förlåt men det är som ett rinnande tvång som bara måste snytas ut: You can´t handle the truth!]
I wanna live my favoritemovies, kanske blir man brutalt kritisk när man väntar hela livet på en dialog som avslutas med en vändpunkt. När inga andra än allvetande mirakel duger. Jag vill sitta i upplösningstårar mittemot det där undantaget som löser ut mig som ett personlighetstest & inte hintar om att lösningen är blekblå & finns i sjön utan sitter framför mig med ett vinnande koncept på tungspetsen, jag vill höra Ewan Mcgregor säga ” i´ve seen people go through what you´re going through, i´ve helped them come out to the other side” & tro på att han skulle springa ända till Brooklyn Bridge för att få mig att stanna.
Läs även andra bloggares åsikter om psykiatrin, samtalskontakt, mord,
Förhatligt när psykkontakter gång efter annan förväntar sig att man ska veta vad för hjälp man vill ha. Man vill må bättre, det vet man ju, men hur ska man kunna veta vad som behövs för att man faktiskt ska må bättre? Kan de inte bah föreslåt nåt som de tror passar, så hoppar man på det tåget & ser om det funkar? De är ju läkarna, de är ju psykologerna. De vet nog betydligt mer om vilka behandlingar som finns för olika problem, för precis som du skriver: det är deras jävla jobb.
SvaraRaderaÅh men precis. Det kanske inte bara är min som är helt muppig då? Ska det vara så jävla svårt att lägga fram en massa förslag på vad som kan passa en, hur ska man själv som knappt ens orkar tänka på att ens vakna hålla reda på alla behandlingsformer dom har på lager? Shoot, sätt igång å analysera liksom.
SvaraRaderaEller så är det bara nåt sätt för dom att dölja att dom själv inte någon som helst clue.