När fortsättningen på måndag inte är tisdag

[2007]

Kommer du ihåg filmen måndag hela veckan som vi såg på nån håltimme i högstadiet
utsträckta i din säng bland drivorna av kläder och Mcdonaldskäk? Du vet, filmen med han den där skådisen Bill Murray? Kommer du ihåg hur han upplevde samma måndag om och om och om igen? Minns du hur han tog livet av sig av gång på gång men ändå vaknade upp i samma säng, samma dag, samma måndag? Tänkte du nånsin vilken meningslös existens det måste vara att inte kunna ta sig framåt?
Det är bara en film. Manus. Rekvisita. Skådespelare på audition som försöker uppfylla regissörens krav. Bill Murray har sedan länge gått vidare och fått uppleva många fredagar och lördagar på glassiga hotellbarer i Tokyo. Det är inte verkligt.
Du är verklig. Du börjar inte flimra när det är dålig tvsändning. Ändå så lever du måndag hela veckan varje dag. Ser samma serier, går samma gator, talar om samma smärta, känner hjärtat slå dubbelt av samma anledningar, fäller ner persiennerna för att stänga ute samma oförstående värld. Du stannar kvar när vi andra går vidare. Du gräver i ditt förflutna för att det gör för ont att titta framåt. Du börjar se en identitet ta form ur slentrianen och granskar den genom tårar av skräck.

Det är inte bara du som ser bakåt, det gör jag också. För att minnas och hålla fast vid den du en gång var. Den du var för mig. Den du var för resten av oss elever som sprang genom korridorerna för att hinna. Hinna göra tillräckligt många misstag, hinna skjuta tillräckligt många suddgummin genom klassrummen, hinna skriva en massa skvaller i skrivböckerna, hinna tjuvröka så många cigaretter som möjligt på nån av skolans toaletter, hinna leva. Hann du leva dig less?
Vi förälskade oss i ditt sätt att leva dig in i olika roller. Hur du förvandlade dig till den du ville vara för stunden. Du var popflickan som smällde och smackade med rosa tuggummin. Du var maffiadottern som bar solglasögon i skuggan och riktade pistolen mot den som försökte ta reda på din hemlighet. Du var geniet vid bänken längst fram som alltid räckte upp handen först. Du var Bonnie som älskade friheten mer än Clyde.
Och du klädde ut dig till Marie Antoinette och delade ut bakelser i matsalen. Du sa att du hette Roberta Hood och bröt dig in i personalrummet för att sno provresultaten till oss som aldrig lyckades sätta ribban högre än G.
Du var allt ingen annan klarade av att vara. Visste du ens att vi kopierade ditt leende och stod framför spegeln för öva oss på att vara lika vackra som du?

Vart började det göra så ont? Varför läkte du inte? Varför reste du dig inte upp och sa att nu får det vara nog? När började du uppleva varje dag som måndag?
Jag vet att du skriver påminnelser om hur värdelös du är så att du inte ska glömma. Jag vet att du pillar ur batterierna ur telefonen för att våran värld slutat vara din. Jag vet att du påbörjar hundratals avskedsbrev men river sönder alltihop för att inga ord kan göra smärtan rättvisa . Allt istället för att behöva vilja och välja livet. Istället för att vara den förebild vi vill idealisera och beundra.
Är det en roll du spelat alldeles för länge? En scen du inte vågar kliva ner ifrån? En karaktär du inte kan stryka ur manuset? Finns det inga erbjudanden om bättre alternativ?
Det är ingen som applåderar. Det är ingen som följer med dig backstage och säger att din prestation som deprimerad förtjänar en Oscar. Den tysta, svåra, onåbara poeten blir tröttsam i längden. Du ger oss en gråare version av Ingmar Bergmans så som i en spegel, du ligger i sängen och väntar på förändring, och vi gäspar.
Hon Som Inte Klarar Av Pressen.
Och alla slutade så småningom bry sig. Det var inte roligt längre. Alla flydde från din mörka lägenhet för att andas ut i det trygga solljuset. Försvann en efter en. Även jag.
Ja, till och med jag. Det är inget man strävar efter när man är liten. Att bli en sån som lämnar. Inte orkar med. Överger. Det är inget man planerar in i sin filofax. Precis på samma sätt som du inte planerat att glorifiera ditt självmord som en hemkomst.

Jag gav upp hoppet. Släppte taget om dig. Och jag förnekar, blundar, skriker för att slippa inse att jag faktiskt väntar på din död. På att ridån ska falla. På att det ska vara över. För att vi ska ha rätt att sörja, börja om, och måla våra villor i rött och gult.
Skillnaden mellan dig och Bill Murray är att när han tar sitt liv så vaknar han upp igen nästa dag i sin säng. Du kommer inte att vakna upp. Du kommer heller inte förnedra dig själv genom att misslyckas. Du kommer att dö, och det kommer att vara för evigt.



Läs även andra bloggares åsikter om novell