Du & jag vi är av samma sort, var vi än är längtar vi alltid bort

Den här progressiva ting&textilfanatismen känns lite grann som ett dåligt täckstift från Aco för att dutta över problemet att jag egentligen bara är några axelryckningar ifrån att dra hoodiehuvan över huvudet & släpigt muttra om att jag just don´t give a flying fuck. Jag har som en bonvivant playat runt mellan inredningsboutiquer, frossat i ögongodis, fallit för fina frestelser & fasat igenom de flesta stilar utom viktorianskt stelt, men hur många cubanska cigarrer jag än lutar mig bak & exklusivbolmar & svävar ut ovanför mina ekonomiska otillgångar så sticker mina skatter mig i ögonen i det ögonblick jag ser beundransvärdet sjunka för att guld inte glimmar i mina händer & jag har rimliga bevis att misstänka mig själv som skyldig till total smaklöshet. Inte bara estetisk förvirring, utan också en faktisk avsaknad av smaklökar. Jag känner inte så som man bör känna. Handlar man hemtrivsel borde man väll inte fingra på bensindunkar & betala av en önskan att bränna ner allt till grunden becuse im dying to get the fuck out of here? Vart är treårsgarantin att man får tillbaka livet om nåt brister, kvittot som säger att det bara är att komma förbi & byta om man inte är nöjd med sin situation?
När mina bördor inte var tyngre än en fjällrävenrygga med skolböcker så var det finländarjäveln i trapphuset mittemot som fick mig att vrida & vända på mig i sängen, inte för att sänggaveln var fallfärdig, madrassen full av hål & fotbollsgrus eller täcket brunfläckigt av utspilld o´boy. Nu känner jag ärtor under hela parkettgolvet & grimaserar av avsmak när jag slår upp dörren till en städad medelklassdröm – mest för att jag också är en del av möblemanget. Den där stilvidriga lilla detaljen man försöker att bortse ifrån men inte kan låta bli att som hypnotiserat fortsätta stirra på.
Kanske är det bara en show som inte måste go on, en lögn att bjuda in folk & be dom spela med i. Vänligen ta av er skorna för att inte skita ner den föreställning jag iscensatt bara för er eller skada den bräckliga image jag försöker presentera utan att darra på läppen. Det Här Är Jag, tack, ska vi skaka hand på det?

Läs även andra bloggares åsikter om hem, inredning, vantrivsel, rastlöshet,