Surkärringen

Att må dåligt har gjort mig till ett kontrollfreak. Depression kräver 100 möjliga undanflykter till hands. Ett strikt schema som ingen får rubba. Fasta sovtider som en trygghet att hålla fast vid. Social fobi och de närliggande sjukdomarna kräver kontroll, planering och säkerhetsåtgärder. Man måste packa som om undergången låg nära. Kolla upp närmsta nödutgång och flyktmöjlighet. Vädra faror och upprepa katastrofer. Rädda sig den som räddas kan!
Det får inte finnas en enda spricka som inte går att tejpa över. Säkerheten måste vara stenhård. Fallgroparna måste vara igentäppta. Man får absolut inte stå där utlämnad och oskyddad. Masken får absolut inte brista.

Jag känner mig som en sur bitter gammal moraltant som hela tiden anstränger sig för att ligga andra till last. Som säger ” Ända tills klockan elva ikväll? Nä gud bevars! Så länge orkar jag då verkligen inte hålla mig uppe”. Som tvingar folk att ändra sina planer, bara för att det inte passar mig. Som snäser att det minsann inte är bra att dricka sådär mycket eller att man faktiskt måste vara ekonomisk för herregud, du har väll hört ordspråket ”många bäckar små?”.
Jag har varit tvungen att göra allt i min makt för skydda och dölja det sårbara, bräckliga och ständigt skräckslagna. Därför föddes hon. Kläcktes ur i form av en ny främmande aggressiv art. Surkärringen.
Hon sitter och stickar mössor på fredagskvällarna. Drämmer igen fönsterrutan och hytter med näven åt fylltrattarna utanför som för ett jävla liv. Hon fantiserar om att få köra över varenda en med sin rullator. Baka wienerbröd av deras lycka och ungdom och äta det till kaffet framför radion. Mitt emot den tomma stolen. Med väggar fulla av minnen som aldrig kan återupplevas.

Med ett liv som inte blev som det skulle.