Jag tappar ord. Har dom på tungan och råkar svälja. Jag vet att det ska finnas en korrekt benämnelse, stavelse eller en alldeles perfekt synonym men hittar det inte. Allt jag behöver få tag i är ett litet, så litet ord, men min hjärna kommer gång på gång tillbaka med fel. Lägger fram förslag om att ”parinell” faktiskt är ett användbart ord eller att antioxidanter lika gärna kan heta ”det där snälla som skyddar mot fria radikaler”. Sen sitter den där som en idiot, väntar,
och undrar om den ska få slippa undan skällsord och bestraffning den här gången . Det gör den aldrig.
Att tvingas ta till hjälp är ett nedslag. Att öppna en ordbok är ett misslyckande.
Det är fusk. Jag ska ju för helvete kunna själv!
Men jag kan inte. Och fylld av självhat och skam fuskar jag bort vartenda uns av stolthet.
Sen blir jag rädd. För Demens och Alzheimers och gud vet i vad. Läser fakta om demens på Internet och blir riktigt, riktigt rädd. Skräckslagen. För att det inte ska dröja länge innan jag ligger och dreglar ner en sjukhussäng och inte ens kommer ihåg mitt namn.
( Mamma, hjälp mig! Larma experterna!)
Och jag undrar om det bara är mig sånt här händer. Sådana katastrofala hjärnsläpp.
Jag undrar också om det bara är jag som blir helt skogstokig när orden kommer ut missformade och underkända. Är det bara jag som har lust att gå amok i köket och kasta allt finporslin i väggen? Som vill krossa och förstöra allt i min väg? Som sliter och rycker i mitt hår och är nära på att gnaga sönder en hand i ren frustration? Som sedan faller handlöst inför Det Stora Misslyckandet och slänger sig i sängen. Utmattad och oduglig.
Du är inte ensam...
SvaraRadera"du vet de där små som inte är fiskar eller ägg eller både och...och som inte ligger i en sådan där man har tanndkräm i men ändå"...
Glasklart att jag menade kaviar, eller? *asg*
Skratta åt eländet - det hjälper. Det är inte altzheimer, du är bara full av viktigare tankar och känslor än vardagstrivialiteter som alla andra sparar på i sina hjärnor.
Nja, jag känner igen fenomenet (speciellt irriterande och tidsödande när man skriver så mycket som jag), och förklaringen jag fått är att det handlar om ett slags omedveten censur. Orden associerar till något - ofta mycket personligt - som väcker obehag eller obekväma minnen.
SvaraRaderaDet känns freudianskt och är väl inte en helt moderiktig förklaring därmed. Men om det är sant eller inte (jag tror det ligger mycket i det), det har inte med mode eller trender att göra.
Tack för era svar!
SvaraRaderaHosanna, haha precis. Klockren beskrivning :)
Fast det är svårt att skratta åt eländet när man faktiskt lever för att skriva, och när de viktiga tankarna och vardagstrivialiteterna som man måste få ner i ord, inte kommer ut som man vill.
Aleph, jag hade nog verkligen gått under ifall du Inte kände igen fenomenet. Med tanke på vilka ord du använder dig av, hur rent och grammatiskt korrekt du skriver. Jezus, jag får huvudvärk och prestationsångest bara jag läser de första raderna på dina matematiska funderingar :P
Fast teorin om att det handlar om en omedveten censur har jag svårt att ta in. Jag menar, om jag har svårt att hitta rätt på ord som "kodifiera" eller "generalist" som jag knappast har något vidare förhållande till, så kan det ju inte bero på obekväma minnen.
Men det var en intressant teori, som säkert kan stämma i vissa fall.
Zelda; aha...du förväntas prestera i skrift... det var ju en värre nöt att knäcka.
SvaraRaderaZelda: Oj, här är man populär. Undrar vad du har i kikaren ;-)
SvaraRaderaStort tack. Jag har hört tidigare att jag är bra på grammatik, men det konstiga är att just grammatik är en vit fläck i min allmänbildning - kan knappt några regler. Å andra sidan kommer man ganska långt genom logik och vanligt sunt förnuft när man konstruerar en mening. Verkar det som.