BLODSPILL

Nu är det över, for real. Så himla slutgiltigt. Gilmore Girls har kastat in handduken, lämnat oss med gråten i halsen och med insikten om att våra veckodagar framöver bara kommer att bestå av våra egna sega slentrianmässiga liv, utan snabba repliker och utan 100 klämkäcka ord inpressade på en minut. Ridån har fallit ner över Stars Hallow. Rekvisitan har packats ner och lamporna i Lukes Diner har slocknat. Vi får inte veta vilket jobb Kirk skaffar härnäst eller exakt hur många fel Mrs. Kim hittar i Lane och Zacks val att uppfostra deras barn. Nu efter jag vet inte hur många år med serien så är det tack och adjö, move on för fan.

För att vara ärlig så är jag smått förbannad. För att jag tvingats in i Lorelais och Rorys värld av hinkvis med kaffe och en livsstil alá ” ät tio munkar till frukost så håller du dig smal, frisk och glad”, för att sedan bara stängas ute såhär. 5 kilo tyngre efter att vågen gett det chockerande beskedet att sådana dieter inte har någon som helst sammanknytning till verkligheten.

Och egentligen, för att komma ut ur garderoben där jag och min förnekelse suttit ett bra tag nu, så borde serien slutat för länge sen. Hur smärtsamt det än känns att överhuvudtaget förlika sig med tanken på ett avslut. De tre sista säsongerna har faktiskt mest känts som en enda långt transportsträcka mot slutet. Ingenting, varken Rorys besök i överklassen eller Loraleis turbulensförhållande med Luke kan överträffa den gamla goda tiden med Dean och Jess och Paris i sitt allra elakaste Jag.

Därför, på grund av alla avsnitt som jag lika gärna kunde ha hoppat över, så tycker jag nästan att jag förtjänar mer än såhär. Mer än det slut som jag inte ens har rätt att överklaga. Visst, jag grät under de sista 20 minuterna, det ska jag inte hyckla om. Men jag vill inte gråta. Jag vill hulka. Snora ner kudden, höja min blick mot taket och vråla ett enda stort ” WHY?”. Jag vill känna hur tv-producenterna sliter ut mitt hjärta och håller upp den som en blodig trofé.
I samma stil som dom lyckades i säsongsavslutning av säsong 2 i Greys Anotomy, med Denny och Izzie i fokus. Med hjärtskärande dialog som det här:

Dr. Isobel 'Izzie' Stevens:. And if you tell me anymore crap about heading towards the light or looking down on me from heaven I swear I will kill you myself right now!
Denny Duquette: Izzie... I'm gonna be alright. Alright? You don't have to worry.
Dr. Isobel 'Izzie' Stevens: What about me? What about me when you go to the light?
Denny Duquette: Izzie...
Dr. Isobel 'Izzie' Stevens: No, I get it! Ok? I get it! You'll be ok, you'll be fine, but what about me? So don't do it for yourself, do it for me! Please! Please Denny! Please do this for me! Because if you die, oh God, you have to do this! You have to do this for me or I'll never be able to forgive you!
Denny Duquette: For dying?
Dr. Isobel 'Izzie' Stevens: No! For making me love you!

Det känns skamligt att erkänna men jag hade gärna sett en begravning eller två. Någon som släpper telefonluren och ramlar ihop på golvet i en krampaktig gråt. Om inte Rory eller Lorelai, så i alla fall en biroll. Luke hade med glädje kunnat få vara med om en bilolycka när han skyndar sig till Lorelai för att säga ” I love you, please marry me”.

Så, nu är det sagt.
Nån måste DÖ, för att ge mig ett lyckligt slut.

(Andra bloggar om: Gilmore Girls)