Html är ingen gåva till mänskligheten. Det är inte ett steg i rätt riktning, rakt in i hjärtat till vårt moderna IT-samhälle. Det får inte vara framtiden, en kod alla förväntas lösa och kunna utantill för att få vara en del av det snabba, intelligenta, växande 2000-talet.
Man måste ju liksom hänga med. Skrota Internet Explorer mot en fräschare webbläsare. Vara så himla live och update. Blogga och pinga och skaffa sig ett hem, namn, för att inte tala om ett värde. Vara uppkopplad och utvecklad.
WTF, take it or leave it!
Samtidigt som det blir enklare, så blir det också svårare. För vill man i alla fall vara lite inne, så måste man ju ändå vara någorlunda tjänis med det svåra. Förr i tiden så kunde jag lämna det svåra till datanördarna. Till snilleblixtarna och töntarna som skickade runt mattetal istället för häxblandningar på fredagskvällarna. Det var deras område. Nu ska alla kunna själv. Riva ner och bygga upp. Veta skillnaden mellan och embred och object.
Vi som inte kan får ett fett IG.
Jag har länge försökt trösta mig med att vackra, lyckade tjejer i glänsande glittrande sparklande läppar och med nyaste handväskan från Gucci, sådana där som piper alà girliegirlie när dom ser ett par vita pumps med ett reapris på 4500 kronor, nog inte kan ha särskilt mycket att hurra för bakom pannbenet.
Man kan ju inte både ha utseende OCH intelligens. Det går ju emot naturens lagar!
Nu spricker mitt skydd. Den onda orättvisan sipprar in. Min mysiga och kramvänliga illusion rasar samman.
Även de vackra har lärt sig html.
Dom har tagit med sig sina bekymmerslösa liv till nätet i ett flashigt och pixigt format. Photoshopat in en massa glamour och skönhet.
Ja, dom har löst koden och lärt sig den utantill. Tagit ett steg i fel riktning och krashat hela systemet. Uttalat sig om att dom faktiskt också kan, utan att jag haft en chans att hålla för öronen.
Min farmor har inget bankomatkort. Hon tycker att det är för modernt. Istället hämtar hon ut sin pension på banken med en check, och förvarar pengarna i skafferiet.
Jag minns att jag brukade skratta överlägset och rått åt hennes gömma.
Nu skrattar jag inte längre.
För jag känner mig lika bortkommen med html som farmor gör när hon sätter sig framför ett tangentbord och förbryllat skakar på huvudet ” Men det är ju inte ALFABETISKT! Nä, nu ger jag banne mig upp!”.
Hon suckar, tar en kopp kaffe och försöker aldrig bemästra ett tangentbord igen. Jag borrar in huvudet i kudden, skriker och svär på att aldrig försöka hitta något vettigt samband i html igen.
Logik har alltid räckt ut tungan åt mig. Förklarat tydligt att jag inte får vara med och leka.
Att jag inte får hänga med. Det finns ett korrekt svar långt där inne, intrasslat och dolt, men svaret är inte tillgängligt för mig. I html börjar jag, likt John Nash, se mönster och budskap träda fram. Men då handlar det snarare om att jag slitit av mig så pass mycket hår i frustration och stirrat mig så pass trött att följande kombinationer uppenbarar sig:
<**div style=": Stupid;">style="font-style:Idiot; text-You: center;font-family:arial;" class="Are">Such ="">A ;"> style="font-style:Fucking; text-align: center;font-family:arial;" class="Retarded">Loser"**>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
[ Bloggspått-tips för er som upplever att internätet slukar era ord:
Kopiera kommentaren ifall ni möts av ett blank space efter att ni pressat
på "förhandsgranska", "kommentera som" eller dylikt, och klistra in igen. Såpp!]