Det är med motvilja jag inser att My Chemical Romance faktiskt är helt okej. Inte är så tokiga ändå. Nog är rätt skapliga. ( med undertoner av – SÅ JÄVLA BRA!)
Det är med ännu större motvilja jag upptäcker att Gerard Way faktiskt har en…musikalisk ådra. Inte ser så tokig ut. Nog är rätt söt. ( med grova undertoner av – SÅ JÄVLA HET! FAN JAG DÖR ALLTSÅ, VILKEN MAN!)
Jag vill rensa ut alla töntfasoner med ett kraftfullt antivirusprogram. Hur kan mitt försvar vara så svagt? Jag har varnat mig hundratals gånger om farorna och inkörsportarna. Hur kunde jag falla dit så lätt?
Till och med Pete Doherty har gått från talanglös nerknarkad nolla till plågad konstnärssjäl i mina ögon. Bara för att jag fick reda på att han skrivit dagbok, och dikter. Nu är han vacker. En rebell i tajta svart jeans i en ond värld. Och Pete, du får gärna sticka en kanyl i min arm och mata mig med heroin. Så kan vi vara trasiga tillsammans, gå under tillsammans. Precis lika legendariskt som Sid & Nancy.
Snälla, snälla gud, låt mig inte bli en av alla dessa emofjortisar med målade stjärnor under ögonen, svarta snedluggar och My Chemical Romance- pins på väskorna. Sådana som gör übertöntiga poser framför spegeln och får för sig att dom är bisexuella.
Nu ska jag leka åsiktshora och tycka till:
Tjejer ska inte vara emo. Tjejer kan lyssna på emo, men behöver inte vara emo. Det finns ingen andledning. Alla vet redan att vi tjejer är östrogenpumpade känslovrak som gråter bara vi ser Oprah Winfrey i bild. Vi tycker om att gräva ner oss i problem, vrida och vända på dom i olika vinklar och grubbla oss hysteriska. Dessutom gnatar vi och maler på om skiten.
Vi vet inte att killar har känslor. Att killar kan få skoskav av att gå i helt fel skor. Därför skapades emo. För att låta oss förstå.
För att få oss att förstå att dom också tycker söta, luddiga djur har rättigheter. För att dom vet hur mycket vi älskar djupsinniga babes med tunga tankar. För att dom vet att vi faller framåtstupa inför snedluggade outsiders med ett anteckningsblock i knäet. Ja helvete vad vi älskar svåra uppväxter och svart kajal!
Därför är Tokio Hotel och My Chemical Romance dom nya pojkbanden. Dom har inte fans. Dom har miljontals groupies.
Andra bloggar om: My chemical romance, emo
Men, My Chemical Romance ÄR inte emo! Så du kan lyssna på dem utan att behöva känna dig det minsta som en emofjortis. ;) MCR har ingenting med musikstilen emo att göra, tyvärr har fjortisarna fått för sig att det är så, och eftersom de där Plattanhängande ungarna med svarta stjärnor runt ögonen och skärsår som de jämför med varandra, sammankopplar man MCR med emo. Och för många klingar det antagligen ganska negativt. MCR är dock ett vanligt, hederligt rockband som vilket annat rockband som helst. Förresten lyssnar ju emofjortisarna på Winnerbäck också. Jäklar, vad du och jag scorar högt för att vara emo! ;)
SvaraRaderaEmokillar är iofs ganska söta.
Du har alldeles rätt. MCR är inte emo. Men precis som du säger så har småfjortisarna och alla som lägger de band de lyssnar på i facket "emo" fått för sig att det är så, och det är det som känns som hemskt. Ifall jag skulle få för mig att pryda min väska med en massa MCR-pins så skulle jag vara livrädd för att bli förknippad med nån som tycker att det är coolt att må dåligt, nån som " är emo utan att veta vad emo är". Nån som lyssnar på lättsmält och lättillgänglig MTV-musik utan att ens hört talas de verkligt stora banden inom emo-kategorin.
SvaraRaderaDet är som om att man skapat nån slags ny form av " barnvänligt emo" .
Det här blev nog möjligtvis ett rätt snurrigt inlägg :)