“My ambition is handicapped by laziness”

Hans artonåriga dotter har tagit sitt liv genom en överdos. Författare som han är skriver han så småningom en bok om den allra onödigaste döden, och slutresultatet blir väldigt, väldigt vackert. Ja, nästan så att man som lagom labil läsare förstår att det här med självspillan är en så himla fin grej; att det förstås blir lite blött & blödigt men inte nödvändigtvis av blod. Ett emotionellt tilldragande porträtt av en människa som var alldeles för god för den här världen, är det inte hur vi alla önskar ramas in i tjugofyra karats guld om vi kommer till den punkt när vi inte längre mäktar med att sjunga på vad som känns som den där långa, utdragna sista versen?

På repeat; far ligger i ett raklångt lördagsdeluxekoma & flämtar framför något axelryckningprogram som går ut på att medelålders mediaslynor tävlar om applåder & ära. Jag sitter inställd på mute i karljohansoffan på andra sidan rummet & ångestvaggar fram & tillbaka medan jag bläddrar i buntar av reklamutskick för att få veta vilka kortlivade köprus som finns på extrapris. Och så kommer den.

Pappas favorit i repris som jag finner ännu mer vämjelig än hans klockarkärlek för att inreda sin lya med merchandise kring A Clockwork Orange, den där dialogen som jag hellre blir slagen medvetslös med ett exemplar av Fänrik Ståls Sägner än har en gång till, den där som alltid börjar med att han trevande tar ton & harklar fram ett ”Hur går det förresten med ditt diktande nu förtiden då?”.

Jag svarar trött att jag inte skriver dikter.

Han korrigerar sig för det här är ju faktiskt tvåtusenfjorton & ordet dikt kanske låter mossigt? Så är det väll, att dagens ordvirtuoser föredrar att titulera sina alster som poesi? Att jag upplyser honom om att den rätta benämningen är sakramentskad narci-mörja eller att helt sonika lägga ner all sin lediga tid på att vältra sig i självbetraktelse får honom möjligtvis att vackla en aning, men tråden, den håller han hårt fast vid. Därför är nästa fråga naturligtvis hur det går med boken.

Och jag bara undrar, hur länge ska jag straffas?

Hur länge ska jag behöva sona för alla mina bråddjupa, helt klart förskönade & komprimerade tonårssynder?

[ Jo, jag minns att jag en gång buntade ihop massa poetrams tillsammans med ett ”förlåt” & en adress till ett uppenbarligen inte särskilt kräset bokförlag men ni måste väll ändå förstå att drömmen om odödlighet slaknade så fort jag vaknade upp & upptäckte att min grand finale gått käpprätt åt ett slanghelvete på intensivvårdsavdelningen? Att mina enda ambitioner i dagsläget är att lyckas bättre nästan gång?]

Det är inte så att jag skäms över att jag som ung clubbat runt på Haket & Sockerdrickas VIP-avdelning & svängt mig med vackra rimflätningar & ordbroderier, tvärtom, det var en betydligt mindre självcentrerad del av mitt liv, det är bara det att jag tagit av mig dom där förskräckligt trånga & utnötta ballerinaskorna & gått vidare till ett bredare & något bittrare format. Huruvida det är ett konstnärligt feltramp eller inte hör inte hit, jag vet bara att det är här jag hör hemma just nu; i det som inte går att klippa, klä upp & presentera på något av era cocktailpartyn.

Klarspråk: Dikter är inte längre min kopp av te.

Jag föredrar Koskenkorva & kedjerökning nu.

Plaths poesi har egentligen aldrig fallit in under kategorin autoerotism även om jag som artonåring med största sannorlikhet försökte intala mig själv att det fanns något väldigt viktigt gömt någonstans mellan hennes rader. Det som tände mig var att hon stoppat huvudet i ugnen, och det är allt. Det är ju liksom ett av kriterierna för att bli diagnostiserad som en kroniskt plågad konstnärssjäl; att gå igång som fan på allt som har med historiska självmord att göra.

Min ångest kommer aldrig att bli smärtsamt vacker & den kommer aldrig att slitas isär i små perfekta stycken & citeras av deprimerade skolflickor, jag kommer heller aldrig att lyckas lida på just det där hjärtgripande sättet som förväntas av blyga, ljusskygga violer med psykiska krämpor. Så nej,

jag vet inte vad i helvete jag håller på med & vad jag egentligen vill få fram ur det här sjukdomstillståndet, men snälla, bespara mig bara den där genomträngande jävla blicken som säger ”Jaha så det är med andra ord alltså dagbok du nuförtiden sitter & knåpar i hela dagarna?” när ni inte hittar något lämpligt litterärt fack att placera mig i. Tack på förhand, fuckers.

 Jack Kerouac — 'One day I will find the right words, and they will be simple.'
Läs även andra bloggares åsikter om skrivande, poesi, bitter, sprit, självmord, bokförlag, sylvia plath, charles bukowski, foto, dagbok, vilsen,