I´m not Frankenstein´s Monster. I´m my OWN monster.

Rullar fram på en grusig glesbygdsväg i mammas akutköp från Blocket; en lätt ferruginös blöjraggarkärra med rosa rattmuff, blå plyschsäten & en wunderbaumprydd innerbackspegel. Det är en brottsplats jag lämnar bakom mig. Ett syndens näste på daggvåta kullar. Jag zoomar in det senaste skjutet en gång till på min nikonskärm & det var verkligen en fullträff, en helt jävla LCD-klar överträdelse. Klart jag var tvungen att fly, klart att jag inte kunde stanna kvar för något bluegrassvängigt galej i ladan & sånt där vederqvickande Rooibos-smuttande bakom utedasset.

Jag vet inte riktigt vad jag försökte porträttera när jag intog en väl utstuderad pose vid Vännforsbäckens trolska änglamarker, kanske något rövardotterförvildat eller något slags tjohej-jag-är-så-himla-In-To-The-Wild-alltså, men jag är oomkullrunkeligt & hundraprocentigt bergis på att det inte var Det Dimhöljda Bergets Gorilla.

Jag ser det nu, att jag har felat.

Det första misstaget var, naturligtvis, att överhuvudtaget vara ful. Det andra var att jag traskat omkring på ett festivalområde för överålders kobojs, blåbandister i fotriktiga Birkenstocks & bonniga swingpjattar och på det baktunga, stora hela varit skamlöst glad.

Hade jag inte brustit ut i ett alldeles vedervärdigt gnäggande när någon scenpajsare tappade sin röda tråd & började snurra in sig själv i penibla harklingar & ett tafatt hummande? Hade jag, åhherrefuckinggud, inte hutlöst råstirrat på en tjusig tjomme i skinnpaj & lappade blåjeans som en ytterst pinsam & obehagligt rälig, grovlemmad medusa?

När ska jag lära mig att jag inte längre tillhör?

Att jag är som en folktom, sunkig slumsylta som spillt sin sista Heineken & till & med förlorat sina rättigheter att servera chilinötter?

Roddan sjunger att han är en threetime loser, mamma ägnar sig åt någon slags one-way communication & jag vältrar mig så gott jag kan i skam.

 Zoomar in. Trixar med ton, ljusstyrka & filter. Det är som ett färskt, öppet sår som jag inte kan sluta pilla på. Som jag tvångmässigt kör ner hela långfingret i & gräver runt i för att jag vill att det ska bli infekterat. Och lämna ett ärr som aldrig låter mig glömma.

Jag önskar att jag hade lyten som lutade mer åt fängslande än frånstötande. Att jag hade den där fascinerande Smith, Streisand eller Midler-looken som man kan bära med grandezza & som inte kan vara något annat än pur perfektion genom rätta ögon.

 Min fulhet är inte fotogenisk. Den genererar ingen stor konst. Den är inte ens något som Diane Arbus eller Robert Mapplethorpe hade kunnat vinkla till något närapå intressant med rätt ljussättning & miljö.

Nej, när jag fastnar på bild så är det något man vill släppa taget om fort som fan.

Mitt största mål i livet har alltid varit att vara en bedårande söt & nätt liten måltavla för andras avund. Jag är rätt säker på att jag har större chans att konstruera en alldeles egen kärnvapensbomb bara genom att använda saker jag hittar i mitt skafferi.

[2014-06-14]

 

Läs även andra bloggares åsikter om kullar och klang, vännäs, bdd, foto, ful, ångest, kollage, skam, tjock, bevis, ord,