Och jag vet att jag kan fastna i en feber, du har kallat den för hänsynlös och kall.

Inför attacken är jag värnlös. Jag är ett Yellowstoneutbrott, en oförutsedd oförrättsexplosion, en tillrande naturkatastrof. Gråten tränger upp ur mitt demoniserat demoraliserade inre så våldsamt att jag inte kan värja mig & plötsligt sjunker jag ihop på en trappavsats befläckad med bleka spår av mittemotgrannens kaskadkalas som ett ynkligt hulkande sprutluder, en genomblöt selfpityfitta. Där sitter jag alltså vitskjortstradig i min Vanish-rena, välstrukna & omväldigande jävla VUXEN-DOM & gråter som ett barn. För att jag inte är tillräckligt dekadent. Psykofarmakaskadad. Ett vårdvrakigt, darrande tillvänjningsoffer. För att Mariehems hälsocentral tittar åt ett annat, mer kognitivt håll när jag förläget blottar det allra privataste & trängtar efter någon rundhänt & villig, någon som inte bangar inför tanken att göra DET. Langa lindring legalt & VC-vitt. Det är vad jag vill få ut av livet.

Droger.

Att få min prescriptioncherry popped. Bli mercyfucked.

Hämta ut en verktygslåda för att kunna greja känslan av att vara irreparabel. Svepa in mig i en benzobehaglig slöja, tiltshifta alla skarpa kanter, bara svepa fram & förbi som om mina ben inte kan vika. Som om jag har ett soft focus-filter för ögonen. [Jesus på korset: Min gud, min gud, varför har du övergivit mig?

Och romarna svarade: Kom ner därifrån ditt satans åbäke & ta en rask promenad runt elljusspåret så ska du se att han möter dig halvvägs.]

Mig har dom förnekat. Pappa har dom öppnat dörren till beroende för, lett ut på snåriga SSRI-stigar & in på snabba genvägar förbi det som jagar honom. Pappa som alltid trivts bäst med båda fötterna på marken har dom gett en roadtrip på Stilnoct & Sobril. Pappa som inte ens är medveten om hur högt han kan komma har fått ett Imovanelyft. Pappa som fick in en fot i psykiatrin så sent som förra året har redan tagit sina första, tyngdlösa xanorsteg.

Multivitaminkrya pappa som med ett intervallöpningsblänk i pannan hade proklamerat att han faktiskt känner någon som gått direkt från en karta valium till rökheroin mellan poweradeklunkarna, han som hittat otygspiller i sin nittonåriga dotters skinnjacksficka & förklarat att dom ser hon naturligvis inte röken av igen. Bråte ska ligga på tippen, inte på tungan.

Är det så konstigt att någonting brister när han hasar sig över linoleumgolvet i sina vintervälnötta fårskinnstofflor & berättar att han fått ännu ett tillskott i dosetten?

Läs även andra bloggares åsikter om benzo, ångest, psykisk ohälsa,