Men jag är en av alla dom som drabbas då & då av nåt jag vill förklara

Löst folk i rånarluva får ett psykologiskt övertag om dom tvingar gisslan att strippa av sig alla kläder, dessa är då generellt so fuckin´ humiliated & stela av stusskomplex att ingen vågar leka schwarzenegger & i all sin håriga & cellulitskrumpet bakdegiga prakt jaga hjältestatus. Och det är så det känns, hela den här oproportionerliga, hetshulliga, kobenta, grisögda, fnöskiga & inflammerade cystiska skitsituationen. Som att sitta butt naked på ett stengolv & knappt våga andas. Å jah bah undrah, vad är det för jävla game jag blivit anmäld till, för såpa som svider i ögonen & successivt gör mig blind ? 101 sätt att förlora sin värdighet? Big Fail? Vem vill bli ful som stryk? Expedition Depression?

Jag tog en grön, otymplig odåga med dålig luft i framdäcket till bibliotekscaféet igår med ett prettosug efter svart the´ & dostojevskijstimulans. Hamnade vid bordet med fetaste napoleonbakelsen & nyaste brangelinaskvallret, rev mekaniskt sönder servetter & försökte undvika att ta saken i egna händer inför glasögonstora estetblickar bakom pomadafettiga snedluggar & hugga reda på om det går att punktera halspulsådern med en plastgaffel. The heart is a lonley hunter & jag har liksom tappat bort mitt kikarsikte, låst in mina bästa vapen, slutat märka positiva associationer med mina initialer & har inte längre några fylleflinande troféer att föra över från mitt minneskort – bara studier i genetiskt kaos i 4288 x 2848, lika fascinerande vedervärdigt som fettsugning på tv, sådana där dokumentärer man torrkräks åt i soffan men ändå inte zappar bort. Mig är det enda som intresserar mig & jag sniffar aldrig nån nyfiket i baken. Sitter bortvänd & slickar mina sår & kastar inte mer än ett getöga åt bordsgrannen. Går & tittar ner på mina stövletter & är så fokuserad på att inte bli dagens snedtrampande snackis att jag inte ser trottoarkadavren av masströtta maximumclowner som hoppat från plazataket tvärs över gatan.

Jag är inte Oates-observant, har inget Springsteen-perspektiv, inget Gardell-öga för små märkvärdigheter, ingen närvaro som Winnerbäck. Jag har ingen annans story to be told, blir inte påtänt påetisk & ser ingen prosa i a-lagarnas skäggstubbiga, fårade ansikten, sitter inte & nattföser i mig dry martins på någon hotellbar i Berlin & söker en roman i varje dialog.

Om du nån gång faktiskt ser mig söka efter något så är det troligtvis efter min reflektion i närmsta fönsterruta.

Jag önskar jag fann människor helt marvellous, oh look he just pooped-fascinerande, som nåt man studerar & dokumenterar med samma passion som Timothy Treadwell. Inte som annalkande, blängande livsfaror med ett ”usch!” på tungan, som elitistiskt påfrestande glappkäftar tränade i att vara ivägen.