.

Ida har satt fart på sommarn & hällt en tetraförpackning GODMORGON över den & när hundrasextio hästkrafter speedar mig tretton tunga mil längst  änglamarker så sårvätskas mina små polarnattsvarta när dom tar in för många nyanser av svensk sommar & det ligger ett apolliniskt what a wunderful world i luften som skär sig med burnedoutstoftet jag sitter & exhalerar i framsätet. DET ÄR JAG SOM ÄR KONTRASTEN. Jag passar inte in i bjutifula miljöer & jag vill inte posera som en motpol framför blomängsdis & trolska älvar eller dassa i bakgrunden när svenskt syndiga fäbojäntor slinker ur sina strandtunikor, inte försöka skärpa upp varenda dag med ett lager i.d, behandla klåda med fler snitt, följa ett spår av baguettsmulor mot min egen exekution, inte en enda jävla gyllene tid till vill jag se brinna ut innan jag ens hunnit ställa mig i kö till glassbaren. Era pityblickar träffar mig som Anders Breiviks patroner & jag mäktar verkligen inte att gång på gång vackla vidare & bandagera blessyrerna med en svag tro på ett fagrare imorgon. Vara det admirabla as ni vill applådera. Just keep goin´huh? Vart kan jag möjligen gå när jag är fast i Esthers trappa?

I skogen kan ingen höra dig skrika & jag har gått den gröna åtlöjesmilen, upptäckt mig själv utan blixt & sett att det är ett land inte ens Columbus velat kännas vid, betalat hundrafyrtio rix i inträde för att klapa djurän i lapplands hjärta & skulle utan att blinka tömt hela min portmonnä på sedlar för att komma därifrån. Det måste ha synts, när jag på björnberget släppte taget om livet. Att jag var lika balanserad som efter en ride i Lisebergs SpinRock. Att jag bestämt mig. Man frenchkysser väll inte döden helt obemärkt?