Efter att ha läst Peter Pohls ” Alltid den där Anette!” som kom ut 1988 & där Anettes tvillingsyster dör i slutet så fingrar enäggstvillingarna Kinna & Jenny, fjorton år, på just den tanken; tänk om nån av oss skulle dö. Några veckor senare dör Jenny i en bilolycka.
Och Pohl får ett brev från en flicka som vill att dom skriver en bok ihop om ”det vidrigaste som nånsin hänt mig.” Resultatet blir nittonhundranittiotvå belönat med Augustpriset & den nittonde augusti är det äntligen premiär för filmatiseringen av ”Jag saknar dig, jag saknar dig!”. Så det finns inga carpe diem i mina i mockasinlätta steg mot stranden & inga ferdinandblommor i mina rabatter, jag räknar lidelsefullt ner dagarna till bölfesten i SF-salongen & hoppas att varje prippsstund i tjugoplus snart är tillända, att resten av juli är jävligt flyktig & att jag hinner förhandsboka the time of my life med bästa möjliga platser. Bara att om & om igen-sneakpeaka på trailern & andra blandade klipp från inspelningen får mina små grå att euforitåras, hela mitt fejs blossar & jag I like-ryser & kallsvettas av känslomässig overload. Någon måste alltid dö för att ge mig ett lyckligt slut. Och fan.vad.det.ska.snyftas.
Trailer:
Soundtrack:
[ Ailucrash - Turn the Tide ( Cilla Turns)
Läs även andra bloggares åsikter om jag saknar dig, peter pohl, sorg,
Aldrig hört talats om innan :O Får både läsa boken och se filmen :)
SvaraRaderaGör det :) Jag hade tur, efter jag läst boken tänkte jag "herregud vilken bra film det här skulle blivit" och kort därefter så får jag höra att dom faktiskt håller på med inspelningen till den.
SvaraRadera