Rainbow Road; & äntligen. ♥ Bifrost < biv-råst>. Countryns rätta färger som en salvation, som något vem som helst borde känna.

Det här; personifierar survivans. Varför dessa perpetuellt evergröna maximer, & ja, en gänglig, välsnuten & kammad ensemble  som swingpoppar att ” all you need is love” när det  inte nödvändigtvis behöver vara att visavispoona i en säng för två, utan tillika kan vara en touching tune, virtuosrader som finskär genom ben & märg, ett äkta, strålkastarupplyst livesmajl, en feeling att volontärt fastna i som en rävsax; lika comfortsoft som en snuttefilt av velour. Det här är andledningen att jag ens mäktar att varje morgon slå opp di små mollisgrå & bara spleena vidare;

När jag rutinsmäller upp mitt youtubefönster & blir skräddarsittande ad finem i addolorato,

i fortunaforward-dur, i en absentskum stämningscocktail also called Rabbit Hole för  sådana fanflyktingar som jag att losta & förlusta sig i. När jag gauloisepuffande stänger ute hela den vLrld jag aldrig haft privilegiet att kunna hålla i mina nikotinfrusna händer, annat än som glödande rökverk & kärt fulporslin med lika fulbrunad kant & övermåttade hurringar Depresso Dark -  & inte börjar tona ut i ett existenstrött diminuendo förens jag moodsnappar out of  it & genom en slöja av cigarettrök & vintermörker skådar hur nalledisplayen norrskiner upp det faktum att jag missat alla chanser att ta min kylkris, mitt frossbryt, mitt urmoisturizerade, cytostatikavita fulkurfiasko & ångestskaka mig genom en kollektiv thriller-rutt för att äntra Cooperativa  Hårror StOryns frontport mitt under denna frostbitna, rinnande smittohärd till mellandagsmadness.

Det här är det mest gripande evidenset över hur livsfuckingviktig funktion & verkan musiken har som räddningsplanka Jill åberopat på bästa sändningstid

& betonar med Rainbow Road,

 komponerad av Donnie Fritts slash Dan Penn & recordad i något skymundanskjul till studio av bland annat Kris Kristofferson, att en enda låt kan vara just den fullträff  till hit som totalt knockar en tröstlös krake av pallen där hon sorgstinn står & försöker förlängningssladda samman en slitstark snara.

Som känns djupt under i skinnet som handhett varmrusiga preposterously pokes av något så freakin´ implausible som

liv. 

Och vi griper tag i det som griper oss, hänger oss kvar. En dag till. Och en till.

//