♥Psykåldies [I can´t learn anything from you i can´t read in some fucking book. Unless you want to talk about you, who you are. Then i´m fascinated. I´m in. But you don´t want to do that do you sport? You´re terrified of what you might say."]

24 Juni, 2013Och jag väntar

 fortfarande på det där supermäktiga jävla ögonblicket när vi satt oss ner

              på en parkbänk & hon inleder våran

                 session i stil med

något sånt här:

28 Oktober, 2011:

” Nä men vilken go & rar liten mor du har!” kontrade inte Mediha med de plisserade kjolarna & Miss Polania-smajlet när jag förklarade att det förstås är mamma som fyller min frys med findusrätter & stuffar in modernkorn i skafferiet under dessa rådande fultider. Perplexintrasslad i en kbt-röd tråd som visade sig vara blå slaknade det där smilet som skulle säga ”Jorå, hon är en himla viktig & robust vardagsklippa, hjärtestrongaste mamma min”.  Istället. Mediha kallade henne för sjukdomsskyddsling. My partner in crime. Att hon rullar ut röda mattan för mitt ohygglighetstänk när hon fixar mina matmåsten. Det är inte ofta jag har varit lika terrified som just där & då när vc-skrynklaren knep ihop läpparna till ett smalt, kritiskt streck & fortsättningföljde med ett

 ” Jag skulle vilja boka in en tid med din mamma & diskutera det här..beteendet.”

Det var som om hela mitt liv passerade revy. Som om döden bar espressobruntnästansvart läppstift & extraknäckte på hälsocentral, som om jag var en frittfallande överlevnadsekvilibrist. Jag har nog aldrig pressat in lika myckepondus i ett N E J(?)  förut.

27 Juli, 2013: Och Hillevi, min spenslige maximnärda Hillevi; alltid lika strikt serriskrudad i antracitgrått, prudentligt slätstruken ända ner till de écruteintade nylonstrumpbyxorna, min au naturella, samlade & sanssvala tisdagsbris som tillika faktiskt började svalka rätt tidsfristfriskt efter några sessionssvallvågor av agavenektarspritzade, rawsöta ångestmetaforer –

 & nu blåögnar igenom den sista sidan i mitt hafsigt krysskyssta svårblock, skönjer något bland mina svarta bläckklena koraxfötter som går att bena upp, som fångar hennes PTP- legitimerade, spikrakryggade pattdistanserade curiosity & perplextrummar kulspetspennan mot punkt tjugonio; ”Det här…du har graderat ` Att vara aktiv på sociala medier  som en [åtta] ´. Varför upplever du det så besvärligt när det ändå inte är någon som ser dig?”

” För att. För att. För att…ja,,,,jag inte vill att någon ska tro att jag finns till”. För att inte denna, säkert jätteämabla någon ska dra den logiska slutsatsen att det finns proof of life bakom mitt alias, att jag är ett bitterblue and cold moonfacecase att börja krafttagsgräva i igen, något man kan squeeza förtrolighet ur & komma så pass nära att man kan urskilja klustret av whiteheads i min pomadaflottiga nuna. Jag kan ju inte vara limegrönt ☻nline när jag är helt off eller stå på stand by när jag är inaccessible, det vore ju tjockt tåssigt. Som att furiamarchera rakt in i #selfiestockningen som en alfasugga & grymta ”Hallå där! HÄR är jag!” när man inte vill bli sedd, när man skäms för att man överhuvudtaget ens har mage till att ligga under jysktäcket & dra in luft i lungorna som nån jävla simulanthominid.

→ Och där i min nittioåtta cm breda safety zone  gissningsvis nerbäddad under Kents

”inget kunde röra oss” kryper jag ihop när livslust inte direkt känns som mitt gebit, rädd för att någon ska ta sig förbi & in & ertappa mig med att andas. Slänga sig med alldeles förskräckliga anklagelser om att jag visst tror att jag har ett har ett värde,

att jag fan bara luras - för vadå, annars hade jag väll tagit mig själv av daga för länge sen eller hur? Liksom helt sonika tagit saken i egna händer & gjort en snara utav den?

Jag erkänner. Det händer då & då att jag tidevarvar & vrider & vänder på mig framför badrumsspegeln & tycker mig kunna urskilja vissa möjligheter till en bra dag. Jag kanske skuggar mig ett snäpp skarpare med solpudret & jag kanske går loss med min absolute pearl-vita highlighter & tänker att nu, nu börjar det väll ändå ljusna lite & jag kan ställa mig på tå vid hallspegeln helt gussied up i en indigoblå crêpeklänning med paljettbroderat midjeband & känna att jag nog ändå är värdig en singularpromenad ner mot vänortsparken eller lite termoskaffe med flottyrringsdopp vid bettnesklipporna, men det är inte tillräckligt.

Det är aldrig tillräckligt.

Jag kan vara ett strå vassare än ingenting men jag är aldrig någonsin någonting. Snälla, du måste tro mig. Jag vet.

       Jag vet mycket väl att jag är så långt ner i skorna att det inte ens är lönt att försöka mäta mig

      med någon annan.

2011. Läget är horisonalt huvudet monolittungt lemmarna som mosad potatis sömnen insättningsrubbad & jag ser ut som en thriller night med liklila ringar under ögonen som perfect/matchar min hålögdhet & styvstabbens urtvättsgråa slipknottisha jag rutinsäckar in missmodiga blue moondays i , mobben vibrerar i min hand & det känns som elchocker ångeststötar bränt flesh som om han försöker defibrillera mig tillbaka & jag krackelerar som ett skikt cellulosalack, det här är landet jävligtlångtborta & jag är ett stoppljus som aldrig slår om, vattnar mina maskrosor

finkelspetsat

gräver ner minor vid min grind relaxar i hammocken med ett jaktgevär under nattlinnet, mitt epidermisskinn är klibbigt av stressvett gömmer ansiktet i salivfuktig kattpäls brouillerar med min självbevarelsedrift & försöker förnedringsförbereda mig för att låsa upp ytterdörren & stega ut fem timmar av oro senare eller inte handikappsalls,

       Jag är Kajsa Kling & det här är ett störtlopp Ett everlasting utför

Som att ligga i backen med bruten ryggrad & inte kunna sig upp resa sig upp:

hjärtat tyson-slår under hoodien allting under huden är i anarki smyger inkognito längst radhuslängorna som oversizat chill & martyrgråter bakom billiga brillor, bensodiazepinvärjar mig inte längre mot gloögdhet känner mig som bespottad underklass ett misery-taggat förortssmuts som född ur mexitegel

& längre än till macken tar jag mig aldrig.

Vid Statoil tar världen slut.

     

Följ min blogg med Bloglovin
Läs även andra bloggares åsikter om arkiv, psykiatrin, kbt, good will hunting, on the edge, hat, död, gif, foton,