"Ingen kan tvinga dig att leva, Aina"

2013: ┼ Det är nästan som en secondhomesickness

en överväldigande längtan som från ingenstans sköljer över mig som en monstervåg & när jag tar mig upp på land igen så håller det karga landskapet på att blomma ut peu à peu & miljön att reformeras till ett belletristiskt utopi signerat Karin Fossum.

Det är det som är så fint med böcker, man kan återvända när man vill. Man behöver inte vänta på att trädknopparna ska slå ut, att det ska öppna för säsongen eller att spargrisen är så späckad att den spyr ut semesterslantar. Varden har aldrig stängt. Varden tar alltid hand om sina sjuka, missanpassade & depraverade & när jag desillusionerad driver omkring i korridorerna i De Galnas Hus sökandes efter formuleringar att identifiera mig med så slår det mig varje gång exakt hur mycket jag saknat allihop. Tussi med bacillskräcken. Moffa. Formel som läcker hjärnsubstans & alltid torkar sig om pannan. Det levnadsmätta kraftpaketet Odin. Freiner som är precis lika blaserad som sina patienter. JørgenTics med sitt ”Fräs mig i fittsmör!”.

Till & med Stormcentret. Och stödpersonen Stetson, räddningen med blanka stövlar, stetsonhatt & den där intensiva blicken som ser rakt in i själen på en – han faller jag alltid head over heels för. Besjälas av, som fictionromantikern inom mig krystar fram.

Och det är helt klart den bästa av alla slags förälskelser; när den inte kräver något annat av en än att fortsätta bläddra. Jag tassar ljudlöst in på den slutna avdelningen & sätter mig alldeles tätt intill Odin vid matbordet. När han, mellan tuggorna, säger till Tussi ” Nåd & nåd. Allt jag vet är att jag snart dör för egen hand. Är jag skyldig någon att leva så länge som möjligt?” så vill jag ge honom en lätt karess över kinden & viska att han är en för intressant karaktär för att försvinna. Och jag följer med Hajna ut till brønnen, de dödas tjärn. Där sitter jag på en sten i en kontemplativ pose & undrar om jag någon dag skulle kunna frammana tillräckligt med mod att kasta mig i. Ja, jag älskar att smyga omkring bland dessa förtjusande spillror, att höra Feta Freddy försöka förklara vart maten är god eller när Moffa brusar upp på ett gruppmöte, dom är liksom mina gelikar. Mina neuropatiska compadres. Och jag behöver inte ens skicka iväg ett försynt litet sms & fråga om det okej att jag tittar förbi en liten stund. Om dom verkligen är helt säkra på att det passar? För jag vill ju absolut inte vara till besvär eller tränga mig på, det måste ni ju förstå! I min himmel så vill jag inte ha gröna ängar, vallmoblom & apollofjärilar.

Jag vill ha ett enda stort dårhus. Jag vill komma innanför tröskeln till Varden.

/