Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.

Rut har kommit på en rätt häftig grej. Man dör om man inte äter. Och det kom ju som en överraskning,

att min egen farmor har mer självdisciplin än mig.

Lilla Rut, den yngsta dottern till tyska cirkusartister slash arbetshämmade nasare.

Promiskuösa Rut på våning tre med ett ständigt drag av drumlar i sitt torftiga gryt.

Omyndighetsförklarade Rut med ett litet, lågvärdigt ordförråd & smal intressesfär som inte ens kan namnge vår nuvarande konung och som på grund av sin ådalagda oförmåga att ta hand om sig själv måste anses uppenbart olämplig att ha hand om sitt barn.

 Rättigenomrara Rut som inte vet bättre än att bjussa vilket ocreddigt & ogräddigt failure som helst på termoskaffe & kolagömma,

 som inte har fattat att man inte kan se upp till pundarna i parken oavsett hur höga dom är.

Som inte riktigt har hajat det där med att en blatte bara är en blatte även om han bär dina willyspåsar upp för trappan & att ett fyllo fortfarande bara är ett tragiskt jävla fyllo även om han får dig att le.

Farmor Rut på Boställsvägen 7 som inte varit särskilt mycket mer för mig än en avsändare på kuvert med födelsedagsslantar.

Karlskrällslösa Rut som äter sin ärtsoppa allena trots att hon avslutar sina kontaktannonser med ett (PS, helst ska du se ut som Christer Sjögren.)

 Konstantkrassliga Rut som tågar mellan Stockholm & Umeå med en diagnos som gravt imbecill & fullständigt oförmögen att försörja sig själv i bagaget. Som går långt för att få träffa sina pojkar i norr, även om det värker för varje steg. Och Rut som ligger på Tumba sjukhus & viskar att hon vill gå ännu längre.

Bort liksom.

Rut är en sån som sitter i Botkyrka Södra Församling av Jehovas Vittnen med slutna ögon & som följer med på väckelsemöten i Filadelphiakyrkan fast än hon vet att hon är helt omöjlig att väcka. Hon tror på att bryta wienerbröd under församlingsfikat. Inte på Gud.

Det är alltså inga änglar min farmor förväntar sig ska fånga henne när hon släpper taget, ändå tar hon syster Britts hand i sin tunna, åderblå & säger att hon inte är rädd. Att Ingenting är mer än hon kan begära. Jag önskar att jag också kunde vara så pass anspråkslös.

Dom är där nu, allihop. Hela arvsanlagstjocka, relativt SSRI-samlade erikssonsläktet med ett barnbarnbarnskortege & en tafatt svärson som stryker omkring i korridoren. Man kindpussas & sveper gratiskaffe & sätter igång samtal med ett kommer du ihåg när & peptalkar & pyttipannatrugar & petar i sig kvart i tre-piller & & säger att ” Nuru Ruttan måste du äta så att du blir stor & stark!”

Farmor bara morfinsmilar. För det är väll lustigt ändå, att det är när man ger efter för döden som man upplever den bästa dagen i sitt liv. Och någonstans mellan att faster målar hennes läppar i Blazing Red & farbror youtubar Sven Ingvars-klipp på sin Smartphone så vänder hon ansiktet mot far & tar upp DEN STORA FRÅGAN.

Den som är så tabu att man inte ens får peta på den med moralpinnar.

                                                                    Varför är inte Sandra här?

Det är förstås det alla undrar. Vad är det för ärkekräk som tycker sig ha ont om tid när hennes svårt sjuka farmor knappt har  någon kvar att spilla?

Det har aldrig handlat om att bila ner till Tumba för att ta avsked. Det har handlat om att bila ner till Tumba med farbröder som sitter så nära inpå att dom kan se varenda vidgad jättepor i mitt ansikte. Om att jag liksom tappar all färg mot eftermiddagen oavsett hur mycket jag groomar med bronzern. Om att inte kunna göra ett snyggare intryck än härjat & hålögt. Om att jag inte har kvar tillräckligt mycket Golden Glow Cream för att kunna stråla när jag skakar kusin Annelis hand & säger att det verkligen är kul att äntligen få träffas.

Om att jag alla gånger väljer skuld före skam. 

Läs även andra bloggares åsikter om sjuk, döden, skam, bdd,