1. Umeås stolthet Block 44

[Inget att hymla om. Jag är rakt av inspirerad av Nick Hornbys personliga musikreflektioner i boken ”31 låtar”.]

Umeåbrorsorna & gravstenspoeterna Tomas Öberg och Patrik Öberg i bandet Block 44 har sedan dem släppte sin första singel ”Större Perspektiv” år tvånollnollfyra alltid varit mitt drog of choice när det kommer till svensk hiphop, och ja, jag är givetvis färgad av våra björklövsgröna rötter & det är möjligt att jag kan ha förbisett vissa mindre språkskavanker när jag varit upptagen med att peka på deras tubevideos & lyriskt basunera ut att ”Men vad fan, det är ju ålidhemcentrum! Och kolla, kärleksviken!” men det förändrar inte det faktum att dessa krähwinkelguttar är riktiga wordvirtuoser med fingertoppskänsla för vilka knappar man ska trycka på för att nå ut & in.

Det spelar ingen roll att denna före detta drogslavduo en gång i tiden hade vissa drag av ärkesvineri & gissningsvis vältrade sig i ruinerna av hemmafesterna dem klampat in på & grisat ner eller att dem polare jag rullade hatt med på den heltidssvirande tiden reagerade på min musiksmak med ett ”Nä men fyfan!”, jag står fortfarande framför spegeln före varje krogrunda & rappar med till raderna i deras ”Tillbaka till livet” -

Framtiden jag skriker -snälla, bli ljusare, Ta mig dit jag vill så svär jag på vad som helst, Jag skriker, gråter, blöder tills jag blir frälst, Fördomar - är det det ni kallar rättvisa? Kom, så ska jag visa att mitt liv är samma visa, Sluta blunda, öppna ögonen och se en man, som inte ens i drömmarna kan le som ett jäkla penibelt gestikulerande & alldeles för bleknosigt dårhushjon i söta & chica små klänningar som inte uttrycker något annat än ”Hej, jag har inget skinn på näsan & om du petar på mig med en meanstick så krackelerar jag totalt.”

Och ena halvan av bandets comeback med låten ”Ett liv” [som släpptes tvånollettvå efter att man trodde att man sett det sista av bröderna] har under den senaste månadens grisfest av morbida suicidplaner varit min psalm för dagen.

Sin and redemption. To be or not to be. Den där vanliga viljekampen som varje ambivalent människospillra står inför.

Öbergarna ger inte bara en röst åt en samhällsgrupp i bojor, åt oss som är fjättrade vid situationer vi inte vet hur vi ska lyckas bryta oss ur, dem ger oss också en klapp på axeln & säger ”Hörru du fixar det här, och kom för fan aldrig & säg att det inte finns någon framtid för dig!” Och det är det jag gillar med rännstensrappen; att det är så in your face. Man går bröstgängses till väga & kommer inte in på några snåriga intellektuella sidospår. Det är just det Block 44 handlar om; blodspill på anteckningsblock.

Och ansiktsuttrycken av ren & skär sorg i videon till ”Ett liv” är ren & skär pornografi för deprimerade.

br />

Läs även andra bloggares åsikter om block 44, hiphop, musik, umeå,