~
Jag är ingen mean machine, jag rör inte om i några grytor eller kokar över när jag läser provokationsbloggar, men den här blöggen får mig att se rött – och det är inte bara på grund av designen. Den är förstås klämmigt menlös & vill inget ont med sina auralila floskler men jag kan inte hjälpa att jag närapå börjar fradga av vämjelse. Eller kan jag? Bloggägaren är nog av en mer tankekraftig åsikt.
~
Grus delade för ett tag sedan med sig av sina favoritrader skrivna av nåt franskt poetpretto som jag känner mig smått frestad av att gravplundra ner men säkert mest är avundsjuk på för att jag också önskar mig en bråddjup ådra som jag kan livsstajla med klädsamt svårmod, alkoholism & bläck ( sådär som Comviqs – okej, då läser vi rumänsk renässanspoesi i åtta timmar och lyssnar på deppig musik.)Hur som helst började jag fundera på mina egna bokmärkta poesistycken & kom fram till att mitt favoritverk för tillfället är den låt som oftast går på repeat – Tomma tunnor av Ola Magnell, Elin Sigvardssons version. Lipbart artistiskt, något som får mig att tänka på detta no to suicide-citat ur filmen Stay: ” there's too much beauty to quit, there's too much goddamn beauty”.
[ Elin Sigvardsson - Tomma tunnor]
Jag fattar verkligen att du blir provocerad, jag lackade som fan på den lilla "dikten" om positiva och negativa.
SvaraRaderahhahahahha dog lite
SvaraRaderaFanny: Lustigt att man kan hitta rena motsatsen till Kissie men som upprör ännu mer med sina "den positiva ger och får" >.<
SvaraRaderaJessica: Bra att du inte dog för mycket ;)
Inga är så desperata som positiva människor.
SvaraRaderaGrus: Ja nåt är det iallafall som inte känns riktigt friskt >.<
SvaraRadera