HOW TO TRAIN A DRAGON

Jag hade ju gärna velat spricka som en späckad varhärd, klämma fram ett helt waterworld att plaska runt i & stajla mig i den rödrandiga looken men allt jag mäktade med var att sicksacka ner i fosterställning helt slutkörd & slutsnygg, som en askunge som skyndat sig hem för att slippa nonstopsuga in kinderna & äntligen kunna knäppa upp stuprörsjeansen, släppa loss magfläsket & sagga ihop i nåt mystifikt flerfärgsfläckigt fynd under sängen. [ Till & med en latrinkompost gör gott, jag vill bara ligga här & inte bidra med någon slags alstring alls. Inga nerskjutna skamsna blickar & ingen trögflytande tvål av långa meningar. Livet, din fulkulturiska, ofuturistiska fanskapelse, du förtjänar inte mig. Världen, jag har gjort dig motbjudande. Förlåt. Till & med brittsol & gula höstlöv är vämjeliga när man står i självförakt bortanför busskuren & vill göra morbid poesi av sitt självmord ]
Men jag tog steget. Det gjorde jag faktiskt. In i 8:ans buss, där jag nödgades sätta mig mitt emot en enda stor musche, kände hur förnedringen frätte som gift under ögonlocken & hur hjärtat knöts åt lika hårt som en korsett & hur väggarna pressade in mig i farozonen för en vrålande & fäktande total jävla utflippning – och så fick jag tillslut flämtandes slänga mig ut i bilavgaser & rusningsstress, tända en cigg med darrande händer & suga in frisk luft, olyckligt ovetande om att ännu ett trauma väntar bakom kröken. Det kallas PRE SEN TAT ION. Jag skulle inte få gömma mig i ett hörn med en kopp rent svart & med smygångest smygläsa av de andra kursdeltagarnas nunor, jag skulle bli påkastad en direkt hjärtattack på 22 punkter. Ett helt A4:a med frågor.
Harkel i samlingsrummet. ” JAHA HÖRNI HÄR HAR NI DEN NYA!” Glosylt. Mummel. Och riktig nagelbitande bah sjunka ner & döh-terror.
” Ja då så Sandra, ta en plats bredvid någon & tja….äh, du kan ju lika gärna få vara först ut med att läsa upp din presentation. Det är säkert många som är nyfikna på vem du är.”( LÄSA UPP? VA? VA? VA? I detta ögonblick ser jag framför mig hur Tristan Ludlow i Höstlegender lutar sig över sin brors döda kropp & brölar något i stil med ” I curse you God! Do you hear me, i curse you!” & jag kan inte något annat än instämma.)
Så jag presenterar knallrött & stammigt världens mest ointressanta pussy under största möjliga tystnad, och jag har inte känt mig lika pinsamt check out the alien sedan en boundingtimme på samma kurs för fyra år sedan. Uppdrag: Gå runt & klistra fast ett ord som beskriver den personen bäst på ryggtavlor runt om i rummet. Klavertramp: Jag misstog att någon beskrivit mig som söt när det egentligen stod skön, & läste upp det. Inför hela klassen. Efterspel: att skapa konststycken på armarna som om mina ådror var strängar & rakbladet ett stråk.

Och mellan de gånger jag sitter fasttransad i en NDU & totalt blockerar snacket utanför min lilla, lilla värld av blomstrande panik så snappar jag upp att det här är ett hypersocialt (jävla) utåtriktat, teasande & ryggdunkande gäng som man kan missta för en enda stor samstämd skrattkör, sådana där softa, hämningslösa änglar som inte ser någon tinningskottsvarning över att blotta sina sneda tänder i bredkäftade flabb. Jag skrattade också. Det var när något hampaklätt flum sa att han hade örtmedicin som hobby. Det var uppenbarligen inte menat att vara komiskt.
Nu gör jag en geekig Borat & säger: Jag går dit imorgon & försöker på nytt…NOT.

Läs även andra bloggares åsikter om kursstart, buss, höstlegender, presentation, panik, utmattning,