┼ Outlaw –the last performance .

❦ När jag som fjättrad vid snålt schemalagda blosstider & ett namnlöst vakande vårdöga torkade bort förkylningssnor med offerkoftärmen & sög tillbaka sex timmars förnekat pleasure så spottade jag honom i rökrutan bredvid.Speed. Med sina dubbla hoodietröjor & den där svarta dunjackan jag alltid önskat krypa ihop & gömma mig under. Han som bara innebar en massa underbart jävla trubbel och som jag inte ville annat än dras in i -  & föras tillbaka till springsteentiden då vi var born to run & jag säkert sprittankad & on fire hade vågat höja en smyckad & nagellackad hand & vinka.

Men det var han som vände sig om & kastade en blick han inte fick alldeles för bråttom att veva tillbaka. Av allt att döma verkade jag ännu inte vara någon man våldsamt slet kroken ur & slängde tillbaka så jag hade inget annat val än att korsa avståndet med armarna i kors & pressa fram ett leende ur skräcken att det här ändå var just den stund då han skulle plocka fram sina fingerpistoler, höja på ögonbrynen & harkla till… för liksom ursäkta? Är det meningen att vi ska känna varandra eller vaddå?

 I dagsljus är det ju mycket lättare att ställa in siktet på sina måltavlor,

 & jag ville fly mitt konturslösa morgonansikte & flocken av alfapatienter på antabus som utan tvivel skulle slå honom över axeln & fråga vad fan det var för nåt han snackade med egentligen efter att jag fimpat, ryggat iväg & skyndat in på avdelningen igen.

Men han bara smajlade snett & jag visste inte om hjärtklappningen berodde på ångest eller gränslös tacksamhet över att han speedat in i mitt liv med ogräs i bakfickan, vita skårade piller under tungan & fått mig att känna något. Något som låter precis som ” I love you with all the madness in my soul, together wendy we can live with the sadness”.

Jag tror att han sa att det förvisso var fett jävla hilarious att komma fram till min telefonsvarare men att det liksom, you know, hade varit ännu najjsigare om jag faktiskt svarade någon gång & att vi borde hitta på något när vi kommer ut härifrån, och jag är rätt så säker på att jag med blicken fäst på mina fula psykslappa foppisar log & sa att

 ”Jaharu, så du har alltså redan tröttnat på att jag vänligen ber dig att dra åt helvete?”.  

Med största sannorlikhet lovade jag att börja slå på mobben igen. Att vi får ta & höras vid. Absolut. Så typ hokkar vi eller nåt. På utsidan dårå. Och det var den sista marlboron på schemat.  Och sista gången jag såg honom.

Det är ju klart att jag aldrig skulle låta den finaste pojken som hänt mig upptäcka att jag är det allra värsta som kan hända någon.

Nu:

”Hej. Jag vill bara skriva att jag förlåter dig för att du inte höll med om att Block 44s ”Tillbaka till livet” är en perfekt kalashöjare. Och såklart …att du är den rätt igenom raraste jäveln jag träffat & den enda person som jag någonsin varit kär i. På härligt avståndsriktigt, 4 head over fuckings heals-real.  Det kommer du tack & lov aldrig heller få veta. Men alltså, bara tack. För vad jag vet inte. Kanske för vetenskapen att det funnits en sådan som du där ute. Peace. /Zelda.”

Så, den här är till dig, Speed. (älska den för fan)

Läs även andra bloggares åsikter om psykiatrin, kärlek, block 44, bdd,

I met an old man who told me a story about alcoholism, he said it was like fucking a gorilla. But only the gorilla decides when it over.

❦Kära nåbody, jag läste idag att pittutrustade bananflugor som vuxit upp med sina bröder blir mer ömsinta älskare. Så tänk på det eller nåt, att även riktigt räligt ohyra får sig ett vaniljnyp då & då. Men, tillbaka till mig. Jag vill här ta tillfället i akt att förmäla att du hade väldigt, väldigt fel när du, med din styva glitterstav som inte ens de mest muntrationslystna, empatogenpoppande räjvbäjbsen ville leka med & ditt sålunda sårade ego, glanade in i mina bacardiblanka små grådaskiga gryn & brölade något om att jag är så fucking h o l l o w att det faan inte klokt alltså.
” Det är som om att du inte vill ha ut något alls av livet” tyckte du & svepte i dig dom sista dropparna ur fadäsburken, rusigt rustad för en verbal motattack, för att se om jag åtmintonde var villig att ställa mig upp & echaufferat flasha en bit av min själ nu när det stod klart att jag inte tänkte knäppa upp min frostvita blus & blotta mina små, felkonstruerade bomber.
Jag sa ingenting då, så jag säger det nu. Jag vill visst. Jag vill alldeles för mycket. Jag vill ha the whole god damned world i mina händer med undantag från din upphöjda, heliga kuk.

Jag vill bli en omhuldande slumsyster en barmhärtig streetsamarit som bjussar på kvalitetstokbak en av Mark Levengoods Svenska Hjältar vill bli någons personliga, glättiga & lättlynta frälsning just den du behöver för att ta dig igenom dan vill bli en otuktad sköka i höghällspumps ett fabbigt factoryfreak vill ha blingblinget the razzle dazzle det obligatoriska riffraffet vill skjuta heroin & falla in i armarna på någon som älskar mig ren & hel vill

använda ord som plåster på såren skriva mitt magnum opus på ett skrivbord i teak göra konst utav att inte ha något att komma med vill förlora mig själv i ett flow i ett smutsigt gitarriff i en vemodig winnerbäckvisa i ett oövervägt beslut att slänga mig ut från ett fönster på tolfte våningen vill hamna på ett ölschapp i Nashville & pokulera med andra depraverade lirare i stetsonhatt & blåjeans vill var Free Fallin´ & On the road again & The running kind & spara min odyssé i kvadratiskt Diana f-format vill

slå mig ner i en timmestuga &
aldrig röra på mig igen.

Och jag vill se förgätmigej blomma upp ur ren skit. Vill lämna något annat efter mig än chesterfieldfimpar & brutna löften. Vill vara något annat än ett surmuhlet kvartitreragg som sitter med armarna i kors & önskar att hon vågade leva, vill vara någon som faktiskt är möjlig att förälska sig i.

Med ovänliga hälsningar

Svår Som Fan 

/ 2014

 [ I was born the runnin´ kind with leaving always on my mind. RIP Merle Haggard.] 

❦En sympatibärs. 

Ett ”FÖR ATT DU VÅGAR VARA DIG SJÄLV”. En sympatiklapp på axeln.

Ett Men vad …i helvete… 

I G E N?

Är det här riktigt… på riktigt? Vad fan  står gubbfan och säger?

& här sitter jag liksom 

 & har gjort allt i min makt för att inte 

vara mig själv.

→ Oraka puckopuckar  //  tränslation for dumhövven  //

” FÖR ATT DU VÅGAR VARA FUL. STAY STRÅNG DIN STACKARS KRAKE! ”

 S. 3-Spar♥rd från Stäppis. 

 

❦Rullar kobojhatt & eftertequilasvirar vidare i min trettiofem kvadratmeters sedgwicksarkofag med min bleubirdbundis, min Vingilótë, den där strandsessan, min utkristallerade hjertekära, tusentalented, bjutifula & preciöööst skirskinnade snowflake, min Cat Size som vässat sina klor & rifwit dem längst bluesturken OMFG:S klena ego så pyshörruhårt att den bedrövliga selfiemastruberande spännisstollen blivit marymärkt för livet. Så bär vi vår chict droppjearkerfäbless & rödsprängdhet med fuckin´ pride, lutar oss bak & ser på när himlen faller ner. På en fyrtiotvå tums flatskärm. Vi må vara blödiga, men det där med sömn är för veklingar.

 Om Edie. Om mig. Twistar mellan att smickrat tindra av typen  wow-vi-är-så-djupt-såolalike-på-så-många-sätt & 

ja. Det.

 

┼ "Men hallå...jag tycker också att det här är skit. Jag har inte valt det här. Men det blir ju för fan inte bättre bara för att vi inte pratar om det!" ┼

.

På Via Dolorosa, lidandets väg;  Introt & soundtracket till vad som skulle kunna bli det allra värsta tänkbara. Som slår till när jag hämtar ut kritade urlköp i coopkassan. Givetvis faller ett sorgflor ner över vad jag aldrig skulle kalla för  mina Bisbee Blue &

givetvis bryter jag ihop i  brådstörtande,  gewalthwilda svallvågor av mental överbelastning  & spillrar samman som  papier-maché, övertygad om att jag är en bitterblue déluge av cynismpiskande spilltid, ett störtlopp utför, att det som brustit någonstans under skinnet aldrig kommer sluta läcka. Inte för att det spelar någon roll. Washed out? Genomsoakad? Emotionellt förstoppad? Som att det skulle förändra hur vi slutar, mamma & jag.

 Givetvis finns inte tid till att sätta dödpunkt, bara att shawnshanka mig ut som ett planlöst maschverk, resa mig från trottoarkanten, skaka av mig plenty of fucks i acctually give & unna alla förbitravande en riktig jävla snörvlig, hulkbullrande vrakhistoria att sladdertruta för sin sambo -   jag ska hem för att dö.

Före henne.

Före vi vadar i en slammig, sank & känsloladdad märgelgrav, före jag förväntas stämma upp i svanesång, före man sliter in mig i en samfälld sorgsquad & beslutar åt mig att jag måste vara stark för  mor min nu. Att det tydligen är min plikt att leva för henne.

Men hennes plikt då?

Att sluta leva på något nikotingult exexpired & anciennitet epitet som ”Tjena zupermorsan! Hur krigas det?” & en gång för alla börja leva för att ge mig ett saxat & scrappat konturkomfortabelt liv som jag inte vanprydd vantrivs i så pass att det enda jag har kvar är:

Epilog.

¶Jag kom aldrig längre än såhär.