Skörnytt Ett)
╬ O B S E R V F U C K I N G E R A att
följande stycke är så hjertenära moistigt & odistanserat all over the plejs att det kan uppfattas som stötande av vissa personer. Det här är låglivsprosa, ett svagverk, en av de skriftligt förbjuda fallfrukterna jag kursiverar för att det måste vara en viskning; sårbarhet. Som att essemessa ner ett ” Jag är så himla, himla trasig inuti liksom” utan att qvickt följa upp med ett hårt & strävt litet
”Haha!”. Det här är bededens motsvarighet till att bli tagen på osminkad gärning men jag kanske behöver röra runt i just Det Här, det tjåkt ostiga, det vältummade, det smaklösa tugget, utan att rycka bort handen i vämjelse som om jag för alltid blivit kainmärkt som en helt tillintetgjord klyscha.
Jag är sjuk igen.
Ironiskt mer tilltufsad & hwildögd nu än när jag ängstskälvande skakade vårdgaller & bleugnydde att jag inte är någon förbannad straydog, att dem missförstått, att jag har bjutifult irrblossande & lysande utsikter utanför deras textilkarga fönster.
Sjuk. Av skräcken att jag håller på att bli sjuk igen. Sjuk i en annalkande självklarhet att skendöda, transfettgödda hyndor inte längre har någon behörighet att stryka omkring på en appallé bland sällsport brytsinnade bloggbönor & sarkasmsköna messister,
gnölandes & gläfsandes efter ett få kasta sig över ett slitstrongt långlasting companionshipben.
Sjuk i tjugoen dagars jävla svettstänkt soberism & av att förmiddagsljuset som strilar in genom persiennerna fortfanfarande sountrackas till
”Shakin´ All Over.”
Och idag klockan fjorton & fyrtiofem, i hissen upp till Thiva slash Thorax vårdavdelning G31så blev jag slagen av vad som varit alldeles för sjukt att kunna ta in som en sanning; som dessutom spritt sig. En helt åt helvete sen insikt om att Det Här Händer Verkligen faktiskt kan slå för att döda. Som hade en oerhört imponerande backhand & swingade till med reellpåken & träffade mig mitt i Men Vart Fan Kom Allt Det Här Ifrån Helt Plötsligt.
Jag såg Det.
Just det jag väst att mamma fick bära bäst fan hon ville, bara hon inte bad mig att gå bredvid & lyssna. På något som skulle kunna bli jävligt jobbigt för
m i g.
Cancer. Skrivet i vitt på spottloskat blått. Cancer för fan.
Jag såg det i sjukbädden där hon la ner tandkrämstuben & kaliberdosorna som vi stannade & köpte på vägen, i slangarna, i broschyren som låg på huvudkudden, i lösryckta ordkonstruktioner om krämpor & smärtlindring –
& i patienterna; de där livsurholkat pattblå som långsamt hasade sig fram i korridoren med rullator i den klassiskt topnotchiga, oversizade landstingetstassen.
Som fick lov att ha cancer på riktigt för att dem helt enkelt slutade existera för mig i samma ögonblick jag brådskat ut genom entrén.
Och jag såg det, avpixlat, i min styvfars blick. Ängslan. Kärleken när han flätade hennes hand i sin & strök bort tårar ingen annan än han kunde se.
Det var nog trots allt han som kändes mest,
han som jag förens där & då aldrig känt.
" Morfin? Vet du vad tabletterna du får med dig hem heter? ja nu vet du ju vem som kommer börja hälsa på hemma väldigt ofta."
inte kunna gå på toaletten. Nu vill jag bara härifrån så fort som möjligt"Okej då, sandra, jag erkänner väll då. Nu vet jag hur det känns att
så att jag kan få bajsa. Matte får ta & ladda upp med en jäkla massa
toalettpapper."
" Och alla fula ord jag sagt, det där är bara snack, jag älskar dig mamma, sanna ord ifrån din son, vill inte tänka på den dan du drar härifrån.
Så glöm all skit jag nånsin sagt, livet är för kort för att gå runt & vara lack, jag garderar mig med mig humor, det var så jag överlevde. Vi hade
inga pengar men kärleken fanns med mig, den är viktigast av allt. Jag kommer från & nu alltid vara rädd för den dan då jag ser ditt namn på en grav."
Så jag lever i slowmo. I sinustoner. i ett irlspottat lyricslyriskt tillstånd av poesivis trans.
I Dies irae. I en torka som sipprar ut genom skinnmynningarna, & jag stapplar fram & tillbaka till badrumsspegeln & försöker dubbelvikt att förstå. Det är alltså såhär renlevnad ser ut.
Som döden. Den värsta tänkbara.
Pundarprydliga kratrar under ögonen. Svintosträvt, schletet dödsvall som lossar i mina skälvande händer. Kilopriset för att jag misslyckats att komma på rätt stimulantiaspår igen. Kjärringtårarna nerför de slappa kjärringkinder som fjättrar mig vid ett olevt liv. Vad var det nu man sade? Om du vill hålla dig i ful form, spola kröken? Och man hintar alltså att det är just det som håller mig upprätt på lågskor som
br
yter
ner mig.
Som om jag från & med enfald på addatur nu ger vika & väljer att stupa till sängs för att styra framtiden med fjärrkontrollen. Vita dagar & nätter av kall kalkon, garanterat tryptofanfritt -
alltså ett väldigt enkelt val att facka mig i & paralyserat fortsätta spinna vidare på en stumroll som meningslös. Jag känner inte igen mig själv som nykter. Som ett sockerstint räligt skräpmatsschabrak till renlevare. Och jag känner igen mig själv alldeles för förbannat väl.
Mitt nyktra Jag är något man mäktar med lika lite som hundratvå mercykillminuter av Barnen från Frostmofjället.
Lika tjusande som att sitta i timmar & blicka över ett bitterlingstim i dyigt, förorenat vatten. Det är en person, inom citationstecken, som sitter med armarna i kors & trumpet sippar på en pilsner, som stirrar in i ett par smala jägermeisterblanka ögon & fylleslappas av ett ”Men Zelda, hallå! SKRATTA?. Skärp dig för fan!”. Vilket jag fogligt lydde.
& rasade, för att takkroken inte höll måttet.
Det är en avskummad, pissljummen person som helt förlorat bornyren. Den man skjuter undan med en äcklad grimas. En ordfattig, nödställd stackars sate som inte längre har något hem bland meningsbyggnader & copingcluelesst bara koxar ut i tomma intet. Som vet
att det s k a finns andra vägar att kila vidare på förutom radavståndet mellan bokstavsfogningarna på Microsoft Word Starter -
men också att jag abrupt slutar finns till så fort jag lider av airmailtorka & inte har något annat val än att sorgsätta en fast snowslowpunkt för det enda som pumpar & svagpulsar någon form av mänskligt värde i mina blodlösa ådror.
Är dålig på det här med kommentarer. Skriv ett mejl om du vill! Stor kram. /Stephvargen
SvaraRadera