♛ Jag ska bara bli snygg först ♛: ۞Svårsol 2015. Hela den här gråmulna, pissblöta gessledöden flertitulerat som Kuksugare för en helg / Narcissismen är mitt vapen/ Den ärkesvåra feberdansen i sådana där långa vonfrisendorff-steg/ Kjärringatårar av kjärlek nerför just det som gick åt helvete & tacksomfanheten för att Block 44 kirrat en breakthroughkonst att skaka om & skaka ut / "Jag vet att jag kan fastna i en feber, du har kallat den för hänsynslös & kall, när allting jag inte borde säga blir sagt i alla fall" / Den mörkast pistade björnhålan och köldhålet i Norden/ Anything you say or do may be used in a story.

┼ ┼ ┼ Faustiskt, streetosmart ordhorande -

Allra käraste systra mi. Jag vet att du testtrampade runt i farsgubbens sällsynt snäva loakelåga finskor, långt innan gubbskor blev håttlistat i alla blaskor, & att du försökte kreera om din sprawlande verklighet med en logisk skärpa; solid & skarp nog att hålla dig jordbunden av den där övertygelsen att vi bara är finito, Gone, Baby, Gone, 0 V E R & slutligen helt passé efter att vi löpt livet ut & kastat av oss morgontofflorna

men du måste väll ändå erkänna att du tror på oss?

För det är ju precis vad vi blivit för varandra: Spöken.

För det är ju precis vad vi blivit, du & jag: Hemsökta.

04:28

[ Ett självsläckande, substansmessigt sista torrvedsbloss]

” Du fattas mig. Du fattas mig så det skär i bröstet!”

[Sagan som alltid slutade lyckligt & formade min uppväxt]

”…”

& nu bortser vi genast ifrån att jag bakfräsch låg dubbelvikt av söndagsängst & skälvde av responsskräck; att jag väckt den Samsung som sover & befarade att detta dialogglupska monstrum skulle signalslå tillbaka i ett öronskärande kakofoniskri men…ge fan i att korsa gränsen till mitt gebit som ett absent, kontakthämmat & nonchalant jävla strävordig socialt fail. Det är min krej.

Att vara en cuntifierad, mentalt skadad relationsdesertör som aldrig svarar i luren. Och man lyfter inte på kjolen & pissar på någons annans revir eller hur?

" Så stöter du din värja i svagheterna i mig,

då drar jag åt mig handen & knyter den i

skammen

& slår dig där jag vet att det gör ont"

- Afzelius, Feberdansen.

Emomoodigt:

Den blötaste, bästa scenen & dialogen i hytteburkshistorien någonsin. Och Oasis bah ” Stop crying your heart out” och jag bah ” Why the hell would I want that?”

IZZIE: “ So, this other guy? I'm not saying that he doesn't deserve this heart. I'm sure he does. But so. do. you. So do you! And if you tell me anymore crap about heading towards the light or looking down on me from heaven, I swear, I will kill you myself right now!

DENNY (tears in his eyes): “ Izzie... (pause) I'm gonna be alright. Alright,
you don't have to worry.”
IZZIE: "What about me? What about me when you go into the light?"
DENNY: "Izzie-"
IZZIE: "No! I get it, okay? I get it! You'll be okay, you'll be fine, but what about me?! Don't do it for yourself, do it for me! Please? Please, Denny! Please do this for me! Because if you die... Oh, God! You have to do this! You have to do this for me, or I'll never be able to forgive you!"

DENNY: "For dying?"

IZZIE: "No! For making me love you! Please? Please, do this-"

DENNY: "Come here."
IZZIE: "Please do this for me? Okay? Please? I can't do this if you don't... please! Do this for me! Please!!"

Teenangst crawling in my fucking skin- moodigt:

För att jag aldrig fick vara tretton. För att det enda rebelliska dumdraget jag minns var ett flitigt abuse av röda hårmascaror.

~~KOSTYMNISSEKAPITLET~~

Juli, the early days?

EFTERHANDSORDSPYAN ) ”Fuck, fuck, fuck, what a fucking fuck!?

EFTERHANDSHÅNGNÄGGAT BLAND GRABBARNA GRUS PÅ ”HEJ KOOMPIS!”-ABDULLHAS STäKHUS. Den enda i kvarteret med pilsnerlicens. )

” Vilket fucking….fuckup alltså. Jag lovar, bruden var så screwed for life alltså. Helt jävla förstörd.

Så ni hajar vad jag menar med mercyfucked?

↕

”Jag har väll aldrig ägt en kostym i hela mitt liv” säger han amusesinnat i tillkistalagt schackmood mot plazaöverkastet när jag i rödaste rappet kliar hans rygg skinnflängd med mina vildväxta & olackade tobaksteintade naglar

[ - fast skulle ändock kuggas i uppgiften med förklaringen att ”Lärlingen har under helt klart väldigt dubiöst & diskutabelt ryktessmideri hörts hava en god mun för ett visst köttsligt liderligt ändamål så förskräckligt oanständigt att vi inte kan yttra dessa orena, skändliga uppsåt utan att nödsakas svälja lut, men när det gäller ärendet ifråga så har vi kommit fram till ett gemensamt beslut att den unga, ja vad ska man säga, damen i fråga äro alldeles för slapphänt & svaglemmad för att med bravur kunna klara av det quinnliga åliggandet att ombesörja våra hårt arbetande karlars ryggar. ”]

Och

jag erkänner min perversa böjelse för att suita upp alla jag möter i ordattiraljer som jag osnutet & fräckt skamresistent hobbyprofiterar på för att jag genuinely don´t give a flying fuck huruvida det är det minsta klädsamt eller inte, avblåser kostymnissedomen jag trumpetade ut under ett skumrasksvirande november tvåtusenfjorton trots att jag ömmar för att döma hämningslöst & smeklystet skedar med mina kära förutfattade meningar,

& tar här alltså tillbaka den grovt vanfrejdanade cityslickerbetonade högtidsskrudsanklagelsen så droppa justisklubban –

dessa hotellkringflackade herrar som under begynnelsen till en spleenstel vinter stolpskottade in i den här tjäldjupa, nightlifedränerade slukhålan & som jag riskpilsk pilsnerhorade efter hade balls, inte kostym →

Inte för att jag har några gramsepepprade känslor som jag siktar mot överlökstinna lidingökonton, au lait- sippande, conduitestädade, finputsade & symmetriskt korrekt designade donnor & flärdsjuka salongssprättar som glider fram med stajl & stureplansstekta, koketta klubbkatter som viftar på svansen till Avicii & stryker runt alla som verkar ha paower att kunna pusha dem allt högre upp notabelstegen &

så det rolexrasslande slätkammade skitpacket i slätstrukna kostymer.

Så gud nej. Jag har det nog bara inte i mig;

den där genuina avskyn & förmätenheten att kunna fördöma andras sätt att vara. Jag tror verkligen inte att jag har hjärta till att faktiskt bara sitta ner & förakta hur andra väljer att leva sina liv

som för fan borde varit mitt att forma,

& månskära i nygräddiga, rundnätta & alldeles lagom varma hertzskivor som jag utan tvivel skulle ha kunnat kirra med ett enda litet sötbrödsbryt av eran jävla nutritivt svällande & prestigepösande deg som bara fortsätter att jäsa på inget mer än födelserätt & ränta.

Så nej, jag unnar er inte att självupptagetklart& followerslojalt bråddisgramma ett iphonesexskarpt knäpp av Berns

”Stekarplanka Nr 1med livsstilette på briochebröd, pampigt nebuchadnezzarkokta blåmusslor & överflöd fräst i lätt guldbrunt flott” innan ni skyndar iväg för att fortsätta casha in eller ut,

& nu är jag ju inte den som vågar reta upp livet genom att gapa efter så många kickar att det rappt ställer om sig till skärpningstid & snärtar till stämningen med Vet Hut men jag måste ju ändå få kvalitetsdrömma i färg & bucketlista ner en safarirunda i en stekhet stenöken

totalt kvadda alla massproducerat exklusivmärkta brillor med det där gråtonade, glasklara hippsigillet lättköpt jag nothotspottar på tamefan varenda solfräknig storstadsnäbb, som är ett så fascinerande förståndsslött, verklighetsfrånvänt fenomen som börjar florera neråt kartan redan under islossningen som en obnoxious epidemi av att statuständ brassa papp på att gömma sig bakom ett uppfräschat, iögonfallande värde taggat som ” you can´t sit with us!” men aldrig behöva möta någons blick.

Och eftersom jag bara är ett eländigt litet hell på second hand-sandaletter som lever efter drömvinstdevisen att ”det är ju kul när det går bra för andra” & alltså här demoleringtågar fram för att krossa så många afterworkmousserande Brut Zero- bubblande beliefs att ” tonight´s gonna be a good, night” som möjligt –

så kommer jag att ha the time of my miserable life om jag får kontra något totalt brutet & sänkt trottoarsvraks hysteriska tjutande med ett

”Men du, jag råkar faktiskt ha sett ett par solglasögon i typ EXAKT samma modell på Rusta, & för bara nittioåtta kronor dessutom!”

[ Blarran BERLINERBLÅ KAMPF om det mest skrämmande vansinnesdådet på länge: ”Flera allvarligt skadade & två saksinnade, vimmelbildsknoppande ungdomar på god väg att skuldblomma ut som plutpumpat & bh-fylligt vipfärdiga men som socialt förolyckades i ett alldeles för hårt fall från streberstegen & tragiskt nog inte gick att rädda.”]

Men alltså, alla ni glimmerdiggande små krogkex sprinklade med sukrin & sex appeal, urkavlade & med fantastisk precision formade direkt efter den avskummade överklassens skeva mönster, som smuttar på kalorisnåla pråldrinkar & har hetsiga diskussioner på Solidaritet om vilken salong med fingerflinka saxsnillen som egentligen satisfiedscorar högst på nyanskompetens & löskalufskvalitet, bara lägg ner…

det här med livet, till exempel.

Eller ha åtminstone hyfs nog att inte hotflottshotta ner ännu en gräddig Galliano & gnägga så äckligt jävla livsbejakande högt att det besvärar oss vanligt hederligt lidande folk som alltid sitter på bristningsgränsen & purket sänker barens billigaste maltblask under Happy Hour för att liksom…nä men nu jävl…

”Ursäkta? Asså hörrni…HALLÅ! JA MEN HERREFUCKIN´GUD, KLART JAG SNACKAR MED ER ERA DUMMA JÄVLA SPÅN! Nu tar ni fort som fan & kniper igen bröfittorna, capish? Vissa av oss försöker faktiskt koncentrera oss på precis allt som gått åt helvete i våra liv.”

Och en sak till –

ta & sula hit era pastellsneakers & pumps i äkta läder från River Island som ni topptrendsnäckor bara måste ha i färgen Nude för att det allra viktigaste en chic plattitydist med hetkoll kan bära med sig från sommaren tvåtusenfemton är beigedoppade dojjor; en nyans som plötsligt inte alls minner om Tant Gärdas dödsbäddkomfortabla gabardinbyxor med resår i midjan.

Nu är det min tur att gå i era skor på easy street,

gå så mycket längre & sedan, slänga dem i ett highroaddike. Helt enkelt för att läder inte kan vara annat än stillöst.

Jag har inte någon särskilt tät & blåblodigt svälld ven som pumpar för att kattsvassa längst asfalterade shoppingstråk &

som man kan försöka nåla & tappa på enträgna säsongsnyttstrider bland galgarna på NK & den där nitiska overtimedriften att kånka hemåt med übermenchkicken av att vara socialt märkt som inne;

om vi inte snackar om att flukta fram bakom gardinerna bara för att unna mig att se ner på mina fyldehalsförbannade & fröjdkuttrande sommarplågor till grillgrannar, att bondkakssmula ner lakanen i netflixposition &

tidfristtidvis drogbeslöjad mingla på de topnotchigaste & mest

begåvningssprudlande stammishaken på wäbben förstås.

Och där, där kan jag också göra entré i designsentenser, attentionwhoresnoffsa upp min image i något vulgärt underklätt & sträva efter att bli Nåt.

Av värde.

- Den grova, organiserade brottsligheten i Umeå.

Polisen saknar spår.

Tillbaka till Plaza; jag har faktiskt hållit mig helt inom mållinjerna.

En halmstråhistoria ur verkligheten kan behöva alla slags modifieringsmöjligheter för att kunna pricka precis spot on wrång & hookas en aning för att passa ens stil bättre.

Så det är alltså en hurtig visselnisse uppåt norr som stövlat sig hit i vildvidder av tassemark & rakt igenom brämsräder & pärssvärmar av hästflugor som par excellence är vida vittbekant under Det Natursköna Skriet ”Vad fan i helv …MEN dö! Dö! DÖÖ nån jävla gång då ditt VIDRIGA FAAANSKAP!” & som jag fredagsfueled by nödgröna reservoarvåtvaror, alertpulver & relaxremedium stämde järnklirr & sängskumpa med igen i stans stjärnsblekaste snobblobby där man overprizar nordvandrare & turisttrupper för att dåsa bland schablonskuret & själlöst stajlat ståt.

Allright. En sportdåre så pass friluftsfrisk att det aldrig

riktigt slagit sammanbrottsslint för.

Som inte medzdroolande rutinsnurrat runt på hispan & flatskrattat åt något helfestligt på tvskärmen i sällskapsrummet.

En tv som inte varit påslagen på hela morgonen.

[googlehittat med okälla.]

Men Norrlandz. Det är okej. Det är fleecefrack, fredagssmorda galonisar, björnfitta från Jula & dans i skoteroveralla. Det är bullens pilsnerkörv, Ettan lössnus under mullbänken, hembräntsdunkar av Chateau de Garage & ett barbequeosande, vidbränt hamburgarfräs från trivselkvällarna i tjugosju, knoppningstidsköna minusgrader. Därtill, för att inte glömma, Olle som smuttar på en byxvarm Zingo, turistan som fjoller omkring på fjället & Sven-E:s sorgstämda saknad efter den legendariska fadern Stor-Erik, för ett skidspår mot Norge var ju allt som fanns kvar.

Så Norrland alltså. Det är helt okej.

Ja. Om man bortser från den förståndskrympande h.e.l.t j.ä.v.l.a. i.m.b.e.c.i.l.l-epidemin. Den copy n´ past-fadda normfallsmittorisken som är extra hög uppåt landet.

Om man vänder bort blicken från det quickgnuggade eau-de-wunderbaum, fyllesvinsbrölande meduzapatrasket. Från alla muscheodlande volvoraggare som pyntat sina sotsmogskrotskrällen med en sydstatsfräck rabulistfana & festrundar bygdens hjärta runt Frasses & OKQ8-macken med nervevande rutor & rosenströmdunk varje helg. Från den föga utvecklade, primitiva faunan av förändringsfientliga, differensgläfsande trögdjur.

Tillbaka till begynnelsen: Realityrubbad, vrickad & uppskruvad av ett sextiosjutimmarsräjs på lightmeth, mörkrost & underklassmusik

hade jag fortsatt att deadlinedrifta iväg & bort bland mina slyngelrapplistor på tuben, rulla punktligheter mellan fingrarna & dillesnurrat på timmarna som en jävla goddess högre än alla mänskliga behov som sömn & föda på fasta tider

& efter alla fejkitgussigt korrekta ”Jo men jag är klar snart.” & ”ASAP!” & ”Är där på fem straffröda!”

lika hala som mitt coconutconditionerat stänkta badkarsgolv under en back n forward-struggle framför spegeln med offwhiteglossigt käftvallande är det alltså föga förvånande att jag tajmingtappat droppade ner på en vargslagen, klockren ångerpunkt som för flaufärdiga knegarkrigare bakruslider mot nya alertalarmerande förbannat morgonrosiga pepp-pumpade tag.

Droppar in i slaggkammarn, expresstömmer glas med bjussbubbel & droppar ut innanmätet ur två svällande svarta & bottenlösa duffelväskor i shabbigt fuskskinn som slukar & smörjer kråset med allt jag slänger i.

Och ja, jag blir direkt ertappad med att råka lossa på greppet om den där laidbacka, coolblodigt sociabelt skolade attityden genom att maniskt nonstopgräva runt i goodiebagsen efter något som stillar sötsuget;

som ett cherrybombsoft skimmerbalm eller en o´boy-onaturelle spilldosa med något solpuderkakigt SOLO-sheet jag fått med köpet i deras juninummer.

Så nej,jag•blir• aldrig•klar•snart.

Det är det som är själva grejen.

Med att vara ofullkomlig. Med att leva som ett bristande heltidsarbete. Med att vara en grej, ett ting, ett koncept som aldrig slutar raseras. Ruiner som man nonchalant fimpar en John Silver-stump under sina pastellsneakerssulor & hastar iväg mot Vart Fan Som Helst för att slippa bevittna den här ödeläggningen av vad som en gång i tiden i alla fall liknade

något.

”Men den här benzogrejen? Downers, eller vad du kallade det för. Alltså du får gärna förklara. Det ska vara någon

slags medicin, & jag har för mig att du nämnde att det ska ta… ner en igen? Så det är alltså något folk

bara går till läkaren & hämtar ut?”

Och även om min spontana reaktion bara är ett ”say what?”-gapanade ~~b l a n k s p a c i g t~~ hjärnstillestånd med point d’iron ؟ e- höjda bryn & som jag i narcinormala (öppenvårds)fall hade hobbydukat upp till en von oben-gourmandise på självgoda, högfärdigsrusiga ”Men lilla... lilla du. Här har du. Närå, det är inget märkvärdigt, jag skrev bara ner boktiteln MENTAL ILLNESS FOR UNBELIEVABLY FUCKIN´ DROP DEAD-DUMMIES. Äsch, inget att tacka för. Jag tänkte bara att det skulle vara något för dig.” Men det är bara så sjukt verklighetsfrämmande själssjukskonat

att jag bara kan finna det alldeles galet fascinerande; som en sundsådd jordart

kulturbesprutad med ishinkskalla Stariy Melnik,

som ett naturfenomen, som ett feeble glowigt norrsken – som trots att jag i snart trettio svårmodiga hondjävulsår legat under ett snötäcke med iskristaller pressade mot bröstet & trånsjukt stirrat upp mot stjärnhimlen ändå aldrig lyckas skåda. För på gatorna jag är uppväxt på, där vi kidz fråm the block traskade upp & ner längst ett prakthäggmispelvitt Älvans väg, rundande Solvändan & försten upp-kutade uppför Glimmervägen så föll vi allihop tillslut;

Mot betonghårda öppenvårdsgolv & akutpsyksitsar. In i diagnoser & självskadefack. För pillerkartor, pulver, sexpackad & baginboxad bolagsbedövning.

För flykten som enda livsmål.

Och när man väl störtat slutar man att bli bestört & det är fan inte mycket andra strandsatta, skälvande så himla lost-spillror säger som kan få en skakad. Så jaha, så du har tappat lusten att leva & vill ha ett råd?

Sluta att leta.

Bara sätt dig ner, ta´t lugnt, och se vilken underbar utsikt vi har över ingenting alls.

Vad jag har gemensamt med en, i stort sett, renhetsivrare & hurtfrisk, rosigt äppelkindad hampaproteinpuritan som får sina livskickar på hemmaplan & semesterväver gärdestadlyriska, prippsblåpräglade fädernejorddrömmar om eftermiddagssol, motorvägsvindar & svenskt omnejdsvatten?

När jag själv bara längtar efter nästa suicidkittlande, affektladdade spotifyupplevelse, nästa cigarett & nästa vita rekonvalescenslina?

- Ett jävligt extremt & tungt långtidsmissbruk av Otrivins nässpray med mentol.

En smal liten händelsekedja: Träffar en i r l i g varelse. [ Men asså vad fan, jo, jag LOVAR! Det hände! En. Riktig. Jävla. Människa.

Av hankön.

Ameeen herreshit. Nä. Nä. Det här var en åderpåksbeväpnad & vidunderligt fysisk typ, ingen av mina compañeros som jag sällskapspimplar survin tillsammans med någonstans längst app-avenyn, wördspråkar misantropi, kraftuttrycker & pundar utropstecken bakom hippa alias.]

Träffar denna i r l i g a karl två bootymessgånger i ett norröverljust hotellrum & slås av samma vanliga känsla att stan helt glömt

att sätta på sig sin jävla nattmössa.

Och så dyrrullar jag hem igen, byter ut utsikten över betongdjungelbyggen mot HD-vikingar som Travis Fimmel & Gustaf Skarsgård, lokalvårdarclean deluxe mot en gudsförgäten sextiotvå kvadratmeters sopbod.

Försöker glömma att jag någonsin hände någon. Försöker pimpla upp en perfekt prunkande pillermix ur alla glest spridda zippåsar för att inte känna av att jag fortfarande händer.

Homo ha bilis – ” Den händiga människan.” Femstegskrämar loss med märkesrutiner & plockar isär de lösa & bästa delarna av mig själv.

Samlar maniskt på nödlögner, som minutvis urkramas på salongspigment & survivanssedlar & som droppar ner på golvet i tungviktstitlar som Klarna, Segoria, Det Kallas Efterklok, Dumfan & Svea Ekonomi , men som ändå aldrig varit tillräckliga

eller någonsin kommer räcka till.

Till att bli något enchanting. Något man beundranblänger på bakom köksgardinerna.

- men som inte ens vår flickfluktande, macchiatorra skepparkransskräck till skånejävel på bottenplan som dygnar framför fönstret & tamefan verkligen verkar stå & idiotidissla på vindruvskärnor tills han såsmåningom spottar, eller rättare sagt fyller lungorna med karlakarlkraft & piskar dem mot rutan, för att sedan som ett rälitt, förbannat ålahue föra en ny grön druva mot munnen. Nej, inte ens detta creepiga avskum bemödar sig med att slänga ett fängslande

[ i handklovar i hålan under träparketten]

ögonkast när jag kilar förbi. Well, fuck me. Inte ens autoerotismstimulerande slaktfantasier duger jag till.

,- Identitet iskall, nyversionen.

┼
För tolv år sedan hade jag garanterat aldrig trott att Ålidh00dens tvillingbrorsor Patrik & Tomas Öberg i Block fyrtiofyra skulle bli mitt choice of drugs & stå för hardcoredroppade, feta meningar med det här //outhärdligt mellantingade banesårsbrutna suturuppslitande ångestrivande & "TA AV DET! MEN TA AV MIG DET DÅ FÖR HELVETE! FINNS DET ENS NÅGON JÄVEL SOM KAN FATTA ATT JAG FÖR FAN KVÄVS IHJÄL HÄR & MÅSTE UT UR DET HÄR JÄVLA SKINNET NU! NU! NU! INTE FUCKING SEN!" -rekurrentkliande & skavande// livet & är just den genuint heavy shit jag cravar efter att få känna antingen som en käftsmäll eller kindsmekning när jag yrvaket försöker stappla upp & in i en ny oklar, diffus vembryrsigdag; ofixad på fler sätt än ett.

Inte heller att Ken Ring skulle sluta ironipoppas & börja soundtracka mitt liv. Eller att ögonbryn plötsligt skulle bli det viktigaste i någons appearance & ett välformat ideal vi ångestringar in, klipper ut & sparar på datorn under ”perfektion”.