fredag 12 juni 2015

The needle made the people run away, I wanted to be loved just for a day. / Avskedsord utanför papperet.



Vendémiaire: The Final Countdown eller Det spelar ingen roll alls hur långt den där shabbiga, jävliga n00tchica Skutan Kan Gå:
Jag har t.v.å.h.u.n.d.r.a.n.i.t.t.i.o.s.j.u.
dagar kvar att slösa.
Så, tick → xpressrutt → rakt → åt  → helvete → tack. 

"And  she just froze. I said "I know. My lifeline is broken. I know I won't live past thirty." - Edie Sedgwick 1943-1971.



Det är alltså någonstans mellan dessa siffror jag måste trilla ner & vad jag än känner kring att släppa taget får inte vara något annat än fullkomligt oväsentligt; jag har slösat bort alldeles för många menlösa jävla år på att bara sitta & känna. Och inte känna mig fram till något. Alls.
De fyra /sista/ årstiderna: ( & tja, varför inte klämma in lite Sinn Fenn när jag ändå redan titelfingrat på one-hit wondern jag vuxit upp på tillsammans med mammas skalpellblad & det trumpna, lurvlemmade norska skogsskrället som på inga villkor tänkte låna ut sitt finputsade pälsverk till mina lesmisérablesblöta, rundvulna jäntkinder -  ”Där ligger en trasig kvinna & slickar sina sår, hon torkar blodet från sin mun, sminkar sig igen, man måste vara vacker för att blidka djävulen. Vi frågar hur hon har det, hon svarar alltid bra, sen går vi därifrån, har för bråttom för att se att under hennes vackra mask har hon slutat le.”)
• Klabbis julihåttiga, kantkärva klippor & min wandervogeldolda, relativt lymmelfredade lagunhemlighet som jag aldrig kommer få chansen att smyga ner som ett tillknycklat, bläcksmudgat stycke fädernebygd i nästa generations jeansficka.  
• Oktoberobligatoriskt bondgranna höstskjut & att ärkenötkräla på någon gryningsfrostig plätt lamellhusmark för att jag just fått en sådan fenomenalt sällspord snillesläng av att fånga fallande löv på bild [!]. Som ett sista desperat försök att få lite färg medan jag schatterad i femtio nyanser av passé
v.i.f.f.a.r  i en lagomstänkt  kahlsbefläckad, amarettoaromiserad netflixennui eller ett dysforivakuum av pizzakanter, pringlessmulor  & en alldeles för snäv sorgkedjad & värkbruten känsla av att allt är över.
• Vada mig fram genom norrsnö & pustar av ryska dödskyssar för att komma fram till soprummet med endast två funderingar som snurrar på repeat. A) Varför i helvete har jag inte flyttat till ett rustikt krypin i Ligurien än? B) Är det möjligt att dra sig undan into the freezing cold wild med några vaggkartor av” du liv, du liv, kom inte hit, ungen min får du aldrig” utan frostrisken att vakna upp på en intensivvårdsbår & upptäcka att ens trängtan att fly härifrån fort som fan blev kapad någonstans under knäskålarna?
• Spåttlistan NYSTART av evergreens & hoppet om att kunna tina upp min frusna själ till Lasse Lindh i min tjingade solglänta på Nydala. Kanske vill jag  ja, inte bara dö i norden….
                                                                                                       utan leva också? 



 “I lived a very isolated life. When you start at 20, you have a lot of nonsense to work out of your system.” 

  [From the film Ciao! Manhattan (1972). Edie Sedgwick's opinion on methedrine.]



Edith Minturn Sedgwick, det youthquakeradorabla, splittrade, speedballslirande & sprakande stjärnblosset som satte världen i eld för ett ögonblick [som ännu inte är över ] blev forever twenty-eight; somnade in på barbiturater & spirituosa några månader för sent för att klubba in i samma notabilitethimmel som Janis Joplin, Kurt Cobain, Jim Morrison & resten av gänget.
Tjugoåtta fenomenalt fulländade år.
En mäktigt mindblowing tung livshistoria. I nitiskt tangentsmattrande personaliadissektioner. I tonlyriken. I bildkonsten. I den särpräglade signaturstilen som hispiga obsessers som jag självfallet gör mitt bästa för att lajfstajlkopiera genom att très chic-säkra klädkammaren med leotardkänslan av att komma lite närmare inpå min starcrush & fylla mitt utanförskap med svarta tights, hattpynt, oversizade pälskappor & all around-ränder i alla snitt & former. Och i en exposé över en bulimitunn, fragil, skirskinnad men social factoryfjäril som alltid försökte fly in något eller någon

& de avtryck hon lämnade kvar efter sin död den sextonde november nittonhundrasjuttioett
 -  & som kan få oss i den utvalda lilla applesaucehjorden som varit särskilt mottagliga för att drabbas av den där inkurabla ediefebern att stanna upp, rörda till tårar & förtjusningsrus.  




 

"..Poor little rich girl puffing cigarettes
Rolled the dice while losing all the bets
Ciao Manhattan, socialite
Queen of jewels
New York City, falling down a well
Checked into the Chelsea hotel

Andy is this real?
You promised me the world
But wasn't I just one more factory girl?
The needle made the bad things go away
Just wanted to be famous for a day

Factory girl, beauty so divine
Scattered pills dream of sparkle wine
Daddy held her close at night
Mommy's angel
28 and broken on the trail
It's just another New York fairytale"




    
  

[Tal Cohen-Shalev - Factory Girl ] 

Edie [on Andy Warhol]: I'm a little nervous about saying anything about the artist, because it 
kind of sticks him right between the eyes, but he deserves it. He really fucked up a great many
 people's, young people's lives.



Och jag som överlevde henne?
Nu är jag ju inte den som wokeuplikethisförnöjt brukar slänga med mina medvindsfogliga, champisblonda bäjbid0llcurlz & helt hutlöst sitta & skrävla om mina framgångar & framsteg men jag måste ju ändå få festbelysa att jag de senaste åren faktiskt börjat komma någonstans i livet.
Som till statoilmacken åtta kilometer härifrån.
Det är verkligen sant. Till fots vid två tillfällen,
för att bunkra upp med kvantitetslass av söndagstorra kanelbullar & hushållswafers som torrhulkande ska nonstopsväljas ner med övertygelsen om att social skövling är en pitilesspill-proppad åkerspökeplikt som åtminstone är strödd med lite pärlsocker & att det fan är lika bra att soffsjunka allt djupare neråt i en undergång som i alla fall är hyfsat god.
Så.
Livsprestation: långpromenadvärk.

Noteringsvärt: Det betyder inte något att jag har gjort en alldeles astronomiskt sensationell upptäckt att både jag & Sedgwick är vårfödda, att vi med tragedi i blodet slungades ut i ett uppsprickningsskede ۞precis۞samma۞dag۞; den tjugonde april.
Det betyder däremot precis allt - för en stjärnstoftpuffande, kosmospillande woodstocksjäl som låter sorgliga, faktafjättrade stackare behålla slumpen för sig själva & är tvärsäker på att det här är en av mina största existentiella angelägenheter & bland det mest betydelsefulla jag kan vända & vrida på till min fördel. 























“And I had fun, but I really didn't have anyone I particularly loved. And I still don't,
 except for loving friends, but I mean I haven't been in love with anyone in years and years.
 But I have a certain amount of faith that it'll come. ...“ 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,