۞ Trailertrashskriet

- Vi avbryter alla former av ljusskygga aktiviteter i vad vi vill kalla för just vad det är, dunkla syndnästen med djävulsmusik, dryckjom & gud vet i vad för som försiggår i våra lokaler om lördagskvällarna , och vidare dessa oanständiga & smutsiga & promiskuösa…ja herr Jansson, alla förstår nog precis vad jag menar &jag tänker då på inga villkor be om ursäkt, så hör ni det, era SMUTSIGA SKÖKOR! Tvi på er,tvi! Bondstryk ska ni ha hela högen!

*Överstekuckuharkel. Det darrhänta nervknippet börjar nervöst att gnugga bort, vad som ju faktiskt kunde varit, estetiskt skämmande fettfläckar från sina glajjor med en pappersnäsduk & förbannar det hysteriska fruntimret för att hettande röda pigrosor börjat slå ut på hans allt för ömskinnade och skrumpnade kinder. Detta kommer han aldrig att förlåta henne för. Den plumpa, förståndsklena… sabla suggan! Aldrig. Han förstår nu, att hon måste straffas. Att han inte kommer att få någon ro förrän han sitter & ruvar på hekatomber af hämndpysande knallkarameller i mjugg & herre, åh min herre, så han kommer att njuta av att det stockdumma åbäket inte ens fattar att hon håller på att brytas ner till ingenting. *

- Om nu…ja…  fru Larsson vill vara så snäll & skänka en liten tanke åt de oskuldsfulla små lifen därhemma &…hmmpf…kanske återgå till ämnet så vore vi he-he-h-hems-k-t…hemskt tacksamma.

Och det gör Fru Larsson. Men till att börja med är det något väldigt viktigt som måste strykas ut & borstas av från hennes helfodrade crepeklänning, som om att hon minns att slätstruken är hennes sigill & försöker vecka ut & rätta till sitt femininumtillknäppta anseende igen.

-      -    Givetvis. Vi avbryter allt swingande & jazzande eller vad nu många av er ungdomar väljer att kalla denna upprörande & oerhört skrämmande sederstyggelse att frivilligt gå den eviga fördömelsen till mötes för en brådskande, & brännande angelägen kvällsrapport som rör hela vår fädernejord:

      Okej era vårsolsmulade drönare, odygdspåsar & enfaldiga praktarslepack –

      Det här är ingen blomma.

Det är en vit oleander.

   Jag har nikotingula fingrar, inte gröna, jag hobbyvurmar inte för att piffa upp balkongräcket med prunkande zonalpelargoner, får inte någon särskild holistiskt boost av att ta några kontemplativa minuter under ett fläderflorerande träd & piper inte till i ett glädjeski som ett excentriskt, uppskruvat & förskruvat nutcase, tänk; Timothy Treadwell, om jag skulle råka skåda en Brun Ögontröst längst ett promenadstråk i skogen.  Och jag är nog tyvärr det där aset som fimpat i dina kalanchoekrukor. 

     Så skillnaden? För mig står inte en vit oleander för något som blommar, det är en tanke som slår ut & slår ihjäl & ett rätt så vackert sätt att förlora greppet om livet & falla mot marken. Att jag har ett överstuket ”27 club” alldeles under är förstås inte ett symboliskt segeruttryck för att jag tog mig över det streck vars några av våra mest folkkära musikhjältar stupade -  utan ett utryck av pur besvikelse för att jag aldrig hann skriva under den där ansökan om medlemskap & att få vippa runt på sista versen. Och allt detta

    

      är ju så overkill, så övertydligt att det nästan är ridiculous. Det förstod jag ju direkt när jag sörplade snabbkaffe i skinartstudion, att man måste vara helt mentalt efterbliven om man tror att det är en urvattnad blomjävel jag gaddat under nyckelbenskransen. Det kan ju inte understrykas nog hur übermänskligt originell, knivigt utformad & alldeles enastående vasstänkt jag är & det är ju precis vad kreti & pleti kommer att tänka under de närmsta tunnklädda, lata stekmånaderna; stanna upp mitt i stålhingsttrafiken, bergstaget spärra upp korpgluggarna, forma läpparna till ett wow & peta till sitt sällskap för att formulera sin fascination i meningar som ”Du! Du! Du…men HALLÅ! Kolla in den där bruden alltså, det där måste nog vara det unikaste tatuering jag sett. Fan, varför har inte jag kommit på en sån sak?”

       Ja. Nåt måste man ju intala sig när man står framför spegeln & frustrerat sliter i ett slitagedött, tovigt törrtrassel för att det enda man ser är det första varningstecknet på att växa upp, bokstavligen ungefär åttio kilo, till en charterkär klimakteriekärring i krisrött permanterat rufs som breder ut fläsket på hotellets solmadrasser & upptäcker nya kulturer genom att hinka i sig inhemsk bärs.