۞Emotion
junkie:
Rör mig → det spelade ingen roll att jag bara en timme
tidigare hemmatestat mig & fått ett positivt utslag som en passivaggressiv,
bitterfittig hagga som står med armarna i kors på tröskeln till tanttrettio, att
jag inte har den goda morgonvanan att sleva i mig spröda kellogskolhydrater utan
kickat igång den här dagen med svart kaffe, hemrullat röka & vita powerlinor
av hjärtklappning, xtrapepp &
hjärtlöshet,
det spelade ingen roll att jag halvhjärtat oroade mig för att
jag kanske höll på att fultjacka, bedöva & kröka mig helt likgiltig – den
här munthra låten trängde igenom all substansförvrängning, träffade mig precis
vart jag behövde & fyrtio sekunder in i videon så kunde jag, hallefuckinglujah
, äntligen bryta ut.
Så, jag har crushat igen & det är andra gången jag lever (rätt
så naturligt stimulerande) på kärleken för det här blonda känsloknyttet. Jag
faller så fantastiskt lätt för blåmärken. För fårade, läderhårt historieburna &
but the storms did last-bitna mansskinn, för uppskrapad hud , öppna sår, för
dem som vågar peka ut vart det blöder & har modet att stå helt avklädda
bland alla oss som skyler oss så gott vi kan. Och det är nog det allra
vackraste en människa kan bära med sig genom livet & bära upp, sårbarheten.
Och jag vet inte hur man gör för peela ner sina persondrag
till något (öd) mjukt & behagligt som andra vill kännas vid, jag vet bara hur
man överlever på fnösketorra, små skratt & hård & hänsynslös ärlighet. Ett
slags Till Varje Jävla Pris.
Livsviktig notering till intresseklubben: Det här
är vad jag vill rippas till & minnas
över & så ett nytt måste på min
funeralplaylista har nyss fötts.
