Den vita, jätteariska & heilande idyllen [ och Ska jag vara ärlig, jag kan inga danssteg & vill du glida, ja då har du kommit fel. Jag menar,bara kolla på mig, jag har ingen stil, men du borde sett att jag var full av liv.]

Det faluröda bedrägeriet. Harlequinquiltat hått chocolate-myz, sprakande vedklabbar, kanelstuffade, traditionsspäckade & ugnssvällda carbsknyten? Möjligtvis ett packe av Pågens gifflar till förmiddagskaffet men känslan av peace, löve and  tandlöst yoloande gubbflabb & paltfött dethärärhemmatänkande försvann efter tre begravningar . Nu har liksom dysforin, heltidsbitterheten & rolösheten satt sig i väggarna – bredvid mormors kopparkannor, bara titta på –tallrikar, inramad släkthistoria & en fäbless för konsten att använda penslar som ett nästan alltid lika besynnerligt dystert & hiskeligt fult sätt att säga ” Ja, det här är alltså tre björkar jag skådade under en skogspromenad. Någon här som är familjär med begreppet T R Ä D? ” & ett verktyg för att ge oss yngre & mer belevade en oestetisk hurring. Nu blir man ett med huset & kommer lättast in i köket som en given sällskapssuccé genom att kronikermuttra, missnöjesblänga, simpelfiska runt bland radionyheterna för att fånga upp något att ta upp till bords, shitlista ner & slita i stycken som en enad jävla renrasig , rensa rent-hungrig überflock.
۞

Lättläst vardagsrumlektyr & en sån där schablonskuren, jawnigt tristtraditionell svastikagardin som präglar nästan alla stilrena hem. Det enda som fattas är den klassiska Marilyn Monroe-tavlan & något  shabbyfrasigt & jävligt motbjudande ordpråleri i vitt för massproducerade, genomsnittade whatevers utan udd. 

Lite norrländsk lugn & ro & jag är fångad i glesbygdsstiltjen, ängstskopar i mig Ben & Jerrys & stirrar på tapeterna i timmar i det enda rum med xtraelement & orörda kvarlevor från ett muntrare sjuttiotal. Naturligt helande för kråpp å knåpp? Tja, min käre far sköljer ner sina depotxanor med morgonkaffet, farbror fyller köksgolvet med flaköl & återfallssprättar upp hardcoresjua efter hardcoresjua

efter nio helvita år för att det där ljumma skumkrönta töcknet verkligen varit, och är, det enda som någonsin lyckats bedöva & jag drar i mig rutinlinor innan jag orkar tassa ner på nedervåningen & fnissar för mig själv när jag tänker på rönnblomraderna ”Det är inte snön som faller, det är någon annans tröst.” 

 

Loppismånad. Kränger ut i stort sett hela lägenheten & fyller mammas Saab med ödekåksskatter. Kan man bli utbränd av att tjäna stålar på en försäljning man inte ens behöver hålla i själv?

Piqs på bästa Mary & hennes hylla med fabbiga handverk & a piece of art som narcissisten i mig håller heltbananaskär.

[Daughter- Medicine]

" You could still be,
what you want to,
What you said you were,
when I met you.
You've got a warm heart,
you've got a beautiful brain.
But it's disintegrating,
from all the medicine."

Skinsobsessing for lazy fukkers; att inte palla trycka in sina favoritsäsonger i usbporten utan repeatkänner till goodiesekunder på

tuben & tumblr istället.

MPA-rinnande kran, uppesittarnätter & totalt blank out fucked ordlös. Försöker att vrida & vända på språket till en flowande böjelse igen men snurrar in mig i stora, menlösa jävla planer & projekt & börjar dra i trådarna till broderingsidéer; som ligger halvfärdiga på hyllan tillsammans med allt annat kjärringgöra jag påbörjat med Thomas Stenströms ”Forever young” som popkick number one på månadens playlista. Direktsänt från upptäcktskanalen:

Hur i helvete kan jag ha lagt ut flera tusen på en övergående hobby att återvinna skräp till skräp? Vad är det här för humbugspädd bluffbatch som plötsligt inte får mig att vilja ha ut något annat av livet än Gorbys originalpiroger & Häagen-Dazs nya Cookie Dough Chip?

Som inte lyckas lyfta upp mig ifrån planerna att flinkt sätta igång & priopyssla med  att utforma & fylla i konturerna längst min egen död?

Finns den ens? Möjligheten att någon dag faktiskt mäkta med tanken att bara försöka ta mig ur & inte ut?

Och det viktigaste av allt,

Är Erik & Mackans nya säsong av spex & annat ståhej i noliferutan ett social acceptabelt suicidskäl att nämna lite sådär i förbifarten när man plitar ner sitt avsked? 

Första april: A) Ironin i att stövla ut från slavunderpsykiatriska mottagningen efter att nyss fått veta att uppriktighet prisas med övervakade pissprov & känslan av att bara vilja fly in på närmsta toalett & paniksnorta sig fram till en axelryckning.  B) Att fly in på närmsta toalett, börja paniksnorta & komma fram till att den enda målplan man tänker fortsätta mot är kedjebloss, spotifysprak i lurarna & ett akut jävla nackskott.  

Tills vidare, pumpa opp volymen, gråt, livspeppa & poppa dessa feeling it-pärlor:

[ OneRepublic - Love Runs Out]

 [OneRepublic - I Lived]

And everybody goez lajk

Aoou Aoouuuuuuu   AAAAooooooooou   Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii

did it aaaaaaaaaaaaaaaaaall ! 

[Thomas Stenström - Dansen före döden]

[Thomas stenström - Full av liv]

Läs även andra bloggares åsikter om rasism, ångest, missbruk, analogt, pentax, loppis, polaroid, lomo instant, skins, diy, effy stonem, doug stanhope, depression, musik