She said: You can never be free, you can never be like me

Juni:

A Bad Day Production presents: “ KONSTEN ATT FALLA INNAN MAN ENS TAGIT SITT FÖRSTA SNEDSTEG PÅ PARKERINGEN I CITY.”

Det går inte att blunda för det även om man vill. Vår svenska  (glädjerika sköna) jävla gesslesommar är som en exposé över skandinavisk perfektion & när kaprifolerna slår ut runt om i landet så blommar också alla rosenkindade fäbodjäntor på slimmade spiror opp från ingenstans & förefaller frodas som ypperligast på asfalterade shoppinggator; solblonda, femtvåspäkade, brunhyllta & sådär naturligt stötande schöna att man bara vill tvärstanna mitt på torget, rulla med ögonen & hizzy fittigt gasta MEN C’MON, NU FÅR NI FÖR HELVETE GE ER!

Det tar fem minuter att marschera mellan biblioteket & bikbok i ett furiöst tempo. Det är, de facto, tio minuter för mycket. Jag verkligen känner hur jag blir progressivt fulare för varje steg i mina lika fula & skavda tygpjucks & hur jag släpar mig fram över kullerstenen lika graciöst som en saccosäck. Och så börjar jag förstås att paniskt scanna med blicken efter en helkroppsspegel;

en reflekterande opportunity att ta reda på om jag kan pusta ut eller gör bäst i att fortsätta kippa efter andan.

Det är, inte särskilt förvånande, glasklart. Jag är en kolhydratstinn sugga & det ligger i min natur att vältra mig i ångest. Jag är en knölval utanför mitt habitat & det vore bara ett nådskjut ifall någon högre stående mensch på skabbjakt riktade en harpun mot min gump.

Nej, jag hör inte hemma bland galgar med pastellfärgade maxiklänningar & frappuccinosippande fashionistas, jag är en schleten, vred loppbonde som bör ta min genetiska otur & dra mig tillbaka till en torparstuga i bergen. [Ni känner ju till storyn; en trogen vovve, kanske några getter, mysiga singularsupéer framför brasan & så ett skott i tinningen. Det vanliga helt enkelt.]

Missförstå mig inte, jag är inte Christopher McCandless-typen. Det är inget nobelt eller vackert i min trängtan att försvinna Into The Wild. Jag är inte heller någon beläst & admirabel brainiac som vill snöra på mig vildmarksbootsen, ställa mig på en bergstopp & spotta på vårt slantdyrkande samhälle för att jag vägrar bära dess bojor eller nåt.

Det är samhället som har spottat ut mig. Smällt igen dörren i mitt vanskapta ansikte & torrt förklarat att ingen vill ha mig här.

Och jag, jag är en sådan där sorglig jävla fan som fortsätter kräla & böna & be om att få komma in. Som med rödgråtna ögon lovar att jag ska göra allt för att bättra mig. Snälla, snälla, snälla, säg bara vem du vill att jag ska vara!

Grejen är att jag faktiskt trodde att jag hade en bra dag innan jag gick ut för att möta den. Fast det är nog inte så himla märkligt egentligen;

den enda måttstock jag har hemma är ju en inramad polaroidbild på Andy Warhol.