Och alla bah: Rise like a Phoenix!

Jag har inga problem med droger. Jag har däremot ett stort problem med att dom tar slut. Just nu lever jag inte ens mitt liv på knä, jag lever det i horisontalläge i hörnsoffan i vad som känns som ett nonstopping purgatorium av Charlie Sheen & horribelt slitna sexuella anspelningar.  Eller som herr Harper själv skulle ha uttryckt det – This show is so fucked in all possible ways! Det är väll ungefär så jag ser på Mitt så kallade liv; som en You Gotta Be Fucking Kidding me-production från ABC eller CBS. Detfinnsjuförfaningenändepåeländet. Så tar vi en fråga till den lite mer emotionellt osnutna publiken: Vad kallas det när man vaknar upp varje morgon & ens första känsla är att bli stabbad i buken med en bordskniv & strypt av sina egna inälvor [samtidigt som man givetvis ändå bemästrar den där konsten att blossa på en budgetcigarett lika elegant som Bogart eller Hepburn & försöker intala sig själv att det minsann fortfarande är extremt stiligt med vidriga vanor?] EN JÄVLIGT DÅLIG REPRIS! * Och här går skrattmaskineriet lozz* Tätt intill ligger två varma, kurrande fröjdknytten & jag vet att jag borde känna något. Typ tacksamhet. Jag borde pussa Floke på nosen & viska in i Rockys rödtigrérandiga päls att han är det raraste som finns men är orätt & slätt helt inkapabel till att känna reell kärlek. Jag tror att jag förlorade den förmågan i samma ödesdigra sekund som jag råkade slaska min sista Etizolam, & det är nog min egen fria tolkning av helvetets nionde krets;

Inte att jag ligger under täcket som en skälvande saccosäck & känner mig lika glammig som Ingvar Oldsberg, utan att jag inte kan titta på mina katter & fyllas av total & villkorslös kärlek. Den känslan alltså. Hur i helvete överlever man utan den?

Det räcker liksom inte att resa sig upp. Man måste ha någonstans att gå också.