▼ Du liv

Jag är på väg tillbaka till fugly street. Till de lyttas Dharavi. Till mitt alldeles egna hideola Oradour-sur-Glane som jag naivt nog aldrig trodde skulle byggas upp från grunden igen. Och JAGVILLINTE, JAGVILLINTE, JAGVILLINTE, JAGVILLJUFÖRHELVETEINTE, det är vad jag vill skrika när jag demonstrativt slänger mig ner mot marken & börjar dunka nävarna mot asfalten. Så att någon ska förstå. Så att någon ska torka frustrationssvett från pannan & snäsa åt mig att hålla truten; att jag slipper eländet bara jag slutar missnöjesula & börjar bete mig som folk, för tusan. Jag kan inte återvända, inte när jag strövat omkring på den helt allrighta sidan i ett par blankslitna streberskodon & tänkt att här, här ska jag skaffa mig en praktfull kåk i allra finaste trä som ingen jäkla varg kan blåsa omkull, här ska jag en dag vakna upp utan att behöva frukta att förtrollningen är bruten, att jag hålögd & ful måste sätta mig ner i askan igen & se på när alla runt omkring mig brinner. För livet. För snajdiga svängomer på baluns. För champagnerus, buskhångel, underklädernakladd & jakten på någon som passar en perfekt.

Jag överlever inte mig en gång till. Det Intet Mänskliga. Den egendomligt glåmiga, pergamenttorra & uppsvällda bedröfvelsen. Jag gör allt jag kan för att inte falla dit men det spelar som ingen roll hur många quick fixs, mirakelserum & hopes in a jar jag träget klamrar mig fast vid, jag håller på att tappa greppet ändå. Troligtvis för att jag inte har någon ekonomisk möjlighet att punga ut för en riktigt hållbar lösning.